Annas försvarstal

Det är klart att jag fattade att det var kungen. Det är klart att jag förstod att den där stora feta och bullrande personen var min blivande make. Och även om jag inte hade sett det på honom, hade jag sett det på hur hans hovfolk betedde sig runt omkring. Hur de plötsligt tittade på varandra när han kom in i salen. Hur de sneglade på mig och hur de försökte låta bli att skratta åt spektaklet. Jag såg det på deras kroppshållning, och hur de kröp ihop inför den man som annonserades som en främling. Jag är inte dum, det är klart att jag fattade att det var kungen.

Men hur skulle jag veta vad jag borde göra i den situationen? Inte visste jag att han var en sådan barnslig man att han faktiskt trodde på äkta kärlek. Äkta kärlek i ett arrangerat äktenskap! Jag insåg senare att han faktiskt, på allvar, trodde att två personer som kände äkta kärlek skulle känna igen varandra i ett fullpackat rum. Att Gud skulle ge ett tecken till dem, som om Gud inte hade viktigare saker för sig!

Kungen ville att jag skulle erkänna honom, kasta mig i hans armar eller ge honom en kyss kanske, men tänk om han hade menat tvärtom. Tänk om han hade velat testa mig, så att jag inte bara kastade mig i famnen på vilken karl som helst som kom stompande in i min sal. Jag hade ett val att göra, och med min uppfostran fanns det bara en väg att gå. Jag avvisade honom, som den ärbara kvinna jag var. Jag valde den vägen och det var uppenbarligen fel väg.

Jag insåg det direkt. När han tog i mig och jag ryckte undan armen från honom. Jag såg det i hans ögon. Hur han såg på mig, först med intresse och energi, och sedan med besvikelse, skräck och till sist med förakt.

Men det var för sent att byta taktik. Alla tittade på oss, alla hade sett det, alla hade noterat kungens uppsyn. Han var ingen god skådespelare, alla hans känslor och tankar syntes på ytan. De tittade på mig också, anklagande och roat på samma gång. Jag hade gjort deras härskare upprörd. De skulle kunna skvallra om det här i evigheter. De visste att mitt agerande skulle komma surt efter. Själv kunde jag bara ana det.

Jag hade inte läst på, det hade inte funnits någon möjlighet för mig att göra det. Det hade inte funnits någon att fråga, någon som kunnat förklara för mig hur kungen egentligen var eller vad som förväntades av mig. Jag fick spela ett spel utan att ha reglerna klara för mig. Jag fick improvisera hela den våren och försommaren. Hela den korta tiden som drottning fick jag kryssa mellan de olika farliga fraktionerna vid hovet, och försöka lista ut vilka som var vänner och vilka som var fiender. Och vilka som var fiender av politiska skäl, men vänner under ytan.

De skrattade åt mig, redan den där första kvällen skrattade åt mig, bakom min rygg. En del av dem brydde sig inte ens om att vänta tills jag vänt ryggen åt dem. Som om de trodde att bara för att jag inte förstod deras språk så kunde jag inte läsa deras ansikten. Men jag såg och noterade. Jag insåg att kungen ville ut ur äktenskapet, det är klart att jag fattade det. Det är klart att jag insåg att jag inte kunde bli gravid utan att kungen låg med mig, men jag visste inte hur jag skulle förhålla mig när de oförskämda människorna till hovfolk ställde intima frågor. Jag var inte van vid att behöva förklara mina förehavanden i min sovkammare för andra! Och jag visste inte vad jag förväntades svara, att säga sanningen skulle framställa kungen som oförmögen, och vid det laget hade jag förstått att han var känslig för den typen av antydningar.

Så jag ljög, och hintade att jag nog trodde att jag kunde vara gravid. Hur skulle jag kunnat veta att kungen ville att jag skulle bekräfta att vi inte fullbordat vårt äktenskap! Herregud, kunde kan inte bara säga det till mig.

Men jag förstod med tiden hur det skulle sluta, och jag hade inga invändningar. Så länge jag fick stanna i landet var jag nöjd. Jag brydde mig inte om det politiska spelet, vad rörde det mig? Jag var inte intresserad av titlar och ära, jag ville bara leva ett fridfullt liv. De ansåg mig vara obildad, men i slutet var det ändå jag som vann. Jag är ingen tävlingsmänniska men nog kändes det som en vinst när jag skickade tillbaka min ring till kungen.

Det är klart att jag fattade att det var kungen den där första kvällen, men jag tror inte på äkta kärlek. Jag tror på hårt arbete och respekt. Och jag tror att jag passar bättre som kungens syster än som hans drottning.