Arvet efter Melusina

- Mor, berätta en saga!

Jaquetta lyfte blicken från sländan och tråden som sysselsatte henne den här sommarkvällen. Hon såg på sin dotter. Elizabeth var äldst av Jaquettas barn och närmade sig den ålder då det var dags att börja leta efter en make åt flickan. Någon adelsman eller riddare i närheten kanske, Jaquetta ville ogärna att dottern hamnade långt bort från familjen. Själv hade hon fått överge sin barndoms land, först för Frankrike, och sedan för den engelska landsbygden. Sin familj hade hon inte sett efter sitt eget första bröllop.

- Mor, berätta en saga för mig! sa Elizabeth igen. Jaquetta nickade mot barnet och flickan klättrade upp på bänken bredvid henne, och satte sig tillrätta på fårskinnet, som låg där, även på sommaren. Jaquetta vände blicken och koncentrationen mot sländan och tråden igen, och började berätta medan den snurrande sländan rörde sig upp ner över golvet och tråden blev allt längre.

- - -

Greve Siegfried hade allt. Vad mer var, han hade skapat allt han hade med sina egna händer. Enat landet, byggt borgen, skapat staden. Luxemburg var hans skapelse.

Han saknade bara en sak, en grevinna. Någon att dela allt han skapat med. Någon att älska. Det var då han såg henne. Den vackraste kvinna han någonsin sett. Hennes långa hår var perfekt, hennes ansikte var så vackert att greve Siegfried inte kunde andas när hon var i närheten. Han kunde inte förstå att han inte sett henne tidigare, hur kunde han ha missat henne i stadens vimmel?

En dag var hon bara där, ingen kände henne, ingen visste något om hennes familj. Ingen visste hur hon kommit hit. Hennes namn var Melusina. Siegfried visste att hon var den enda för honom, den enda som kunde göra hans liv fulländat.

Det tog tid, men tillslut fick Siegfried sin vilja igenom. Melusina lovade att bli hans grevinna. Siegfried hade aldrig varit lyckligare. Melusina ställde bara ett krav på sin man. En dag varje månad skulle hon få lämna slottet på kvällen och inte komma tillbaka förrän morgonen efter. Ingen fick följa med henne och ingen fick försöka ta reda på vad hon gjorde. Greven gick med på kravet, och även om han var nyfiken följde han sitt löfte att aldrig försöka ta reda på vart hans hustru tog vägen.

- - -

Elizabeth vred sig på bänken. Hon kanske är för liten för den här berättelsen, tänkte Jaquetta. Jag borde kanske ha väntat med den några år, så att hon kan förstå den, förstå vad den betyder för mig, för oss. Men hade hon nu börjat, måste hon fortsätta. Sagan måste berättas till slutet. Elizabeth kröp ihop i en boll med huvudet i sin mors knä, och Jaquetta fortsatte berätta, allt medan sländan fortsatte snurra.

- - -

Åren gick, lyckliga år, och en dag varje månad, den första onsdagen i varje månad, försvann Melusina ut ur slottet. Dörren slog igen bakom henne och greven följde aldrig efter, och försökte aldrig ta reda på vad hon gjorde. Varje månad kom hon tillbaka morgonen efter, utan att ge några ledtrådar till var hon varit.

Men en dag blev han nyfiken, vad gjorde Melusina? Svek hon honom? Träffade hon en annan man? När misstanken slagit rot hos Siegfried, lämnade den honom ingen ro. Till slut bara måste han få veta.

Nästa gång det var dags för Meluinas utflykt, låtsades han slumra i salen när Melusina försvann. Så fort hon lämnat rummet slog greven upp ögonen, satte fötterna i golvet och smög efter sin hustru. Melusina gick genom hela slottet, ner i källarvåningen och genom dörrar Siegfried inte ens visste fanns, trots att det var hans eget slott. Han trodde att han kände till varje krök och sten i slottet men nu var han helt konfunderad. Han var säker på att de gått ner i källaren, men plötsligt kände han den friska vinden, draget, han vanligen associerade med ett tornrum.

Framför sig såg han Melusina gå igenom en sista dörr, som slog igen bakom henne. Siegfried smög fram till dörren, lade örat mot den och lyssnade spänt. Först hörde han ingenting, men sen kom ett svagt plaskande ljud. Han rynkade ögonbrynen och lyssnade noggrannare. Hur hade vattnet kommit in i ett tornrum, här fanns inga spår av att någon burit upp vatten.

Men det var tydligt ett plaskande ljud. Siegfried kände på dörren. Det fanns inget handtag, men när han knuffade på dörren rörde den sig utan motstånd. Dörren gled upp och Sigfried smög in i rummet. Det var helt klart ett tornrum, med öppna fönster, genom vilka han kunde skymta floden som rann genom staden. Hur hade han kunnat gå nerför trappan och hamna så högt upp? I mitten av rummet stod ett badkar. Men badkaret var gjort av vatten, genomskinligt, blankt vatten. Vatten som rörde sig, utan att blöta ner golvet. I badet låg Melusina och över vattenkanten såg han hennes vackra långa hår, och ansiktet som trots att så många år gått var lika vackert som den dag hans först såg henne. Blicken drogs åter mot badkaret av vatten, genom vilket han såg Melusinas kropp, hennes vackra hy, och perfekta former. Han rodnade och lät blicken sjunka mot hennes långa, slanka ben. De var inte där.

- - -

Sländan slog i stengolvet med en liten smäll, men Jaquetta var för engagerad i sin historia för att märka det, eller bry sig om att tråden trasslade sig. Hon hade alltid älskat historien om Melusina och såg scenen i tornrummet framför sig varje gång hon berättade historien, oavsett om det var för sina småsyskon, sina jungfrur eller i sängen för sin make. Hennes första make, hertigen, kungens bror, hade tyckt om att höra henne berätta, det hade kittlat honom att veta att hans hustru bar arvet från Melusina i sitt blod.

- - -

Siegfried drog efter andan och Melusina ryckte till och vände blicken mot dörren, och såg greven stå där. Hennes ögon tårades, men Siegfried kunde inte slita blicken från hustruns underkropp, istället för ben var hennes underkropp täckt av fjäll. Fjäll som glittrade i vattnet. Fjäll som formade sig till en fiskliknande form. Fjäll som gjorde hans hustru till ett monster. Greven stirrade och svalde, hans grevinna var fortfarande lika vacker som alltid men allt var över. Båda två visst att det var över. Melusina kastade en sista blick på Siegfried, och medan badkaret av vatten började rinna ut över tornrummets golv, och ner genom springorna i ekbjälkarna, sparkade hon ifrån med sin starka stjärtfena, tog sikte på ett av rummets fönster och var borta. Siegfried kunde åter andas normalt. Han klafsade genom vattnet fram till fönstret just i tid för att se sin hustru landa i floden nedanför, klyva ytan med händerna först och simma bort.

Han såg henne aldrig mer. Men om du går ner till floden den första onsdagen i månaden, när solen har gått ner, kan du skymta henne, i vattnets krökning, och i en krusning på ytan. Melusina, Luxemburgs grevinna, vakar för alltid över grevskapet, men hon kommer aldrig mer att vandra bland oss dödliga.

- - -

Jaquetta tystnade när hennes berättelse nådde slutet och hon tittade ner på sin dotter. Barnet sov, med ögonen hårt slutna och det lockiga håret rufsigt runt ansiktet. Jaquetta suckade, Elizabeth var för liten än. För liten för att förstå att det bara krävdes ett plötsligt uppdykande ur ingenstans för att få en härskare på fall. I alla fall om man, som Jaquetta och Elizabeth, bar på Melusinas blod. Men tiden skulle komma, så småningom skulle tiden komma. Jaquetta böjde sig ner och tog upp sländan och trådhärvan från golvet och började trassla ut tråden, medan hon nynnade på en vaggvisa för sin dotter.