Lampan på tågdörren blinkade grönt. Hon tryckte på den, bara halvt medveten om vad hon gjorde. Dörrarna gled upp och hon klev in. Tog till höger vid den irriterande mittpelaren av metall och sedan två steg till första dubbelsätet på höger sida. Hon satte sig på ytterplatsen, som vanligt med ryggen mot tågets färdriktning. Samma plats som varje morgon. Det var bara halvt medvetet hon valde den varje morgon. Samtidigt som hon satte sig ner kastade hon en blick på den enda andra personen som satt i samma fyrgrupp. Bara en tiondels sekund behövdes för att konstatera att det var samme man som vanligt som ockuperade platsen snett emot henne, vid fönstret.
Hon slog sig till ro, aningen tröttade än vanligt. Hörlurarna var redan inpluggade, och i brist på idéer hade hon valt att låta telefonen välja musiken åt henne den här morgonen. Hon brukade läsa men idag var hon inte på humör för det. Landskapet utanför gled förbi, träd, buskar, sly, åkrar, ängar och de vanliga gässen. Snart skulle den lantliga idyllen bytas mot hus och bilar, men just den här sträckan var rogivande.
Help me get my feet back to solid ground
Cause were walking to the devil’s beat
And it’s trying to bring us down.
Det lät som att telefonen valt en Sandi Thom-låt. Inte någon av hennes favoriter men hon orkade inte byta låt. Hon lät blicken falla på mannen snett emot henne. Han satt alltid där, men hon hade aldrig riktigt sett honom. Eller sett på honom. Hon började vid fötterna. Stora kängor, svarta, övergick i svarta smala jeans och en t-shirt. Svart med tryck. Hon såg inte trycket eftersom han höll en bok, någon typ av fantasy-bok, men hon kände inte igen författaren. Mannens ena hand hade en stor signetring. En vindjacka låg på platsen bredvid honom. Huvudet var rakat men ansiktets nedre del var täckt av ett skägg. Mörkt men inte svart, stort men inte massivt. Välhållet, men inte hipster-stylat. Solglasögon gjorde att hon inte kunde se hans ögon. Hans blick verkade vara djupt inne i boken han läste.
Spelaren hade bytt låt, hon hade knappt märkt det men nu la hon märke till att Sandi Thoms röst ersatts av Bruce Springsteens. The river var inte heller en favorit, men hon nynnade med ändå. Mannen lyfte blicken en sekund, kanske bytte han bara sida, men hon insåg plötsligt att hon kanske nynnande mer än i huvudet. Hon kände hur kinderna brände. Pinsamt. Hon såg sig diskret omkring men ingen annan verkade titta på henne. Snett emot hade mannen återgått till sin bok. Kanske inbillade hon sig bara. Det var svårt att veta med de där solglasögonen.
Utanför fanns nu bara hus, och baksidan av staden. Hon tänkte att det var underligt att alla städer la sina fulaste strukturer längs med järnvägen, där så många såg dem. Järnvägen var ju egentligen inte en baksida utan en framsida, det första många såg av en ny stad. Men fult var det i alla fall. Jordhögar, skrothögar, skrotbilar och enorma parkeringar. Tältläger, rivningshus och enstaka nybyggen, alldeles för nära järnvägen för att vara trevliga att bo i.
Oh my lord
Take this soul
Lay me at the bottom of the river
The devil has come to carry me home
Lay me at the bottom
The bottom of the river
Det slog henne att mannen fortfarande tittade på henne. Hon vred blicken, men inte huvudet, så att hon såg honom men så att det ändå verkade som att hon fortfarande tittade ut genom fönstret. Mannen fortsatte att läsa, eller det såg ut som han läste. Kanske gjorde han samma sak som hon, bakom sina solglasögon.
Å andra sidan hade hon suttit snett emot honom i princip varje morgon i över ett år, varför skulle han titta på henne just idag? Han satt alltid på samma ställe, hon satt alltid på samma ställe. De hade aldrig hälsat, eller ens erkänt varandras närvaro. De var pendlare, inte vänner. Hon kände sig vanligen trygg på den platsen, men idag kändes det annorlunda. Kanske var det bara att hon inte orkade läsa själv idag. Hjärnan drog iväg med henne, eller var det telefonens udda val av låtar som gjorde henne lite osäker. Det verkade finnas ett tema i musiken, men det var inte möjligt, det borde bara vara slumpen som avgjorde vilka låtar som spelades.
Mannen bläddrade till nästa blad i sin bok, hon måste inbilla sig att han tittade på henne, det var uppenbart att han läste. När hans hand rörde sig glimmade ringen på hans vänstra ringfinger. Det fanns en ingraverad symbol på den, som hon inte hade lagt märk till förut. Men nu när morgonsolens första strålar nådde guldytan såg hon att det var en dödskalle inristad i den. Hon undrade vad han gjorde, vad han arbetade med. Hon undrade vad som skulle hända om hon följde med honom när han gick av, hon visste att han brukade gå av på samma ställe som hon själv vanligen gick av.
Hear this news
Bear my gold
Lay me in the shallows
Evil comes if you call my name
Hon skakade på huvudet i ett försök att rent fysiskt skaka bort tankarna som for runt i hjärnan. Vad höll hon på med egentligen, vad var fel på henne idag? Satt hon verkligen här, på morgontåget till jobbet, och funderade på att följa efter en skäggig man i svart med en dödskallering? Solen försvann bakom ett tungt moln, och det blev plötsligt kyligt, när de värmande ljusa stråken försvann. Tåget närmade sig stadens mitt. Det var snart bara två stationer kvar. Hon kunde gå av på båda, men valde vanligen den senare. Det var lite längre att gå från den förra, och idag såg det ut att kanske börja regna, molnet som täckte solen tydde på det, även om det verkat så fint när hon klev på tåget.
Och vad skulle vara fel i att låta mannen snett emot gå av före henne, och bara se vart han gick? Låta honom leda vägen, de kanske skulle åt samma håll, hon hade aldrig reflekterat över vilken väg han gick från stationen. Hon kunde komma lite senare till jobbet om det var så att han inte riktigt gick åt samma håll som hon själv skulle åt. Den näst sista stationen närmade sig snabbt, den var redan utropad i högtalarsystemet när solens strålar plötsligt letade sig fram bakom molnet. Hon var inte beredd och blev för en kort sekund bländad. Den plötsliga värmen solen gav gjorde hennes ansikte varmt och hon kunde känna hur korset hon hade i en silverkedja om halsen snabbt värmdes upp och blev varmt mot huden.
Kanske vore det inte så illa med en promenad ändå, tänkte hon. Hon sneglade på mannen snett emot igen och nu var hon nästan säker på att han såg på henne, händerna som höll boken var helt stilla, och blicken verkade ligga någon annanstans än bland bokstäverna på de uppslagna sidorna. Hon var fortfarande nyfiken på vem han var, men hon hade bestämt sig nu, och när tåget saktade in tog hon sin väska och klev av tåget. Hon kände hans blick i ryggen och rös till. Fast hon måste inbilla sig det, för han satt med ryggen mot dörren och borde inte kunna se henne alls, om han inte hade vänt sig om efter henne. Hon såg inte tillbaka för att kontrollera om hon hade rätt. Istället ökade hon på sina steg och sprang uppför rulltrappan. När hon kom ut genom dörrarna hade solen åter försvunnit och i lurarna hörde hon Doug Seegers raspiga röst:
I’m going down to the river to wash my soul again
I’ve been runnin with the Devil, and I know he’s not my Friend
I’ve been falling by this wayside, livin in this world of sin
I’m going down to the river, gonna wash my soul again
Hon hann knappt ut på gatan innan det började regna, men hon ångrade inte att hon gått av tåget en station tidigare. En promenad på morgonen var skönt, trots allt, och lite regn skadade henne inte. Hon lät regnet rinna över ansiktet och satte upp farten lite. När hon kom till kontoret var hon genomblöt, men mycket piggare. Det sista hon hörde innan hon drog av sig hörlurarna var en låt hon inte hört på länge:
My loneliness is killing me (and I)
I must confess I still believe (still believe)
When I’m not with you I lose my mind
Give me a sign
Hit me, baby, one more time