För ett år sedan flyttade vi ut på Landet. Så där lagom långt ut på Landet. Inte så långt bort från staden att folk är riktiga centerpartister, men inte heller så nära det urbana storsamhället att folk frivilligt röstar på Miljöpartiet. Folk här är i allmänhet mer libertära än liberala. Nog finns det en och annan övervintrad gröna-vågare, men dagens klimathets biter inte på dem. De har aldrig flugit till Thailand, men komposterar sin mat och låter maskrosorna blomma så att bin och humlor får sin näring. När gräs och ogräs (här behöver man inte diskriminera, alla sorter är välkomna) är för långt tar man fram tvåtaktaren och kapar ner det.
Bilen är också viktig, men här är varken jude eller grek så en del grannar kör Volvo 240, och en del kör Tesla. Alla kör fyrhjuling. Med släp.
Den som inte har vill ta bilen får hålla sig till bussen. Vi har buss, och för att vara landsbygd går den riktigt ofta. Men inte så ofta att man inte behöver lära sig tidtabellen. Vår hållplats ser ut som de flesta gör utanför stadens lyx. En stolpe vid vägen. Vår stolpe döljs av en ek, men alla vet att den står där så bussen stannar ändå. Här finns inga trottoarer eller handikappanpassade stenar, inga realtidsanvisningar om bussen är sen eller inställd. Den är sen om den inte kommer. Då kan den till och med vara inställd. Då får man gå hem eller vänta på nästa. Men för det mesta kommer den, aningen sliten och nedsutten men stadigt brummande genom hårnålskurvorna, oavesett väder. En vindstilla morgon kan man höra den på flera kilometers avstånd, om inte fåglarna är för högljudda.
Vår hållplats är annars en av de bästa på linjen, för den har en gatlampa. Så inte ens på vintern behöver man stå helt i mörker. En liten lykta lyser upp världen. Det har inte ens den mer välbefolkade hållplatsen efter vår. De har dock en korgstol. Det är också lyxigt. Regnskydd är för stadsbor. Man kan ställa sig under eken om vädergudarna inte är gynnsamma. Eller klä på sig ordentligt.
Häromdagen hade någon kört ner en telestolpe så att ena kabeln hängde lågt och den andra låg på marken. Då kunde bussen inte köra förbi. Så halva sträckan var inställd. En dryg mil kunde inte trafikeras. Trist för oss som skulle av på de indragna hållplatserna. Det var bara att skaffa skjuts eller gå. Trafikverket kallade störningen för ”liten”, men de behövde ju inte gå sträckan. I ösregn. I slutändan behöver man alltså bil även om man tar bussen!
Någon timme senare hade någon löst problemet och sparkat undan kabel på marken och dragit ner den som hängde kvar i luften så att vägen kunde trafikera även av fordon högre än två meter. Oklart vem som ordnade det, men det var ju ingen starkström i ledningen så någon tog kanske fyrhjulingen och ställde upp för grannskapet. Ingen tror väl på allvar att gamla Televerket kommer masa sig hit ut för att reparera ledningen. Några kilometer längre bort på vägen ligger kabeln också på marken, och har gjort så i över ett år. Antagligen är kopparkabeln redan klippt här. Det finns ju bredband.
Till skillnad från i staden består bredbandet här av mobila varianter, i alla fall om man bor hyggligt när en mast. Och det inte bor för många nära samma mast. Då är Skype-mötena inte så där piffigt digitala som de är på kontoret. I alla fall inte om det regnar och grannen kollar serier på Netflix.
Eller om strömmen har gått och man får lita på lagret av ljus och batterier för att skapa lite ljus i mörkret. Då gäller kaminen för värmen och gasolköket för matlagningen. Skafferi och lagring är ledord även för den som inte är fullfjädrad prepper, för avbrotten på Landet är sällan kortare än en timme. Det tar trots allt lite tid för en reparatör att sätta sig i bilen och ta sig ut hit för att hitta felet. Här finns heller ingen reservmatning, så går strömmen är det till att laga felet för att elen ska nå ut till alla. Vi bor inte sist på ledningen, de som gör det har skaffat reservkraftverk för hemmabruk, för de har heller inte kommunalt vatten, så ett elavbrott hos dem betyder en återgång till torrdass och handpump på gården. Och det gäller tills elen är tillbaka, inte bara som ett snyggt photo-op för en politiker som sedan kan återvända till stadens ljus, ljud och hämtmat. Det är nödvändighet som gör att många gamla logar och lador numera ståtar med stora sjok av solpaneler, inte miljötänk eller ideologi. Korna ska ju mjölkas även om statens elnät fallerar!
Behöver man hjälp kan man i alla fall ringa en granne. Ja, inte via den fasta linan då, utan på mobilen. Grannsamverkan på Landet är grannsamverkan på riktigt. Händer något ringer du inte Polisen eller Myndigheten. Du ringer grannarna. Kör någon in på vägen får de räkna med att bli stoppade och utfrågade om sitt syfte. Är syftet godkänt får de passera. Annars tänds vårdkasarna. I övrigt bryr sig grannen inte om vad du gör, vem som besöker dig, eller vad du eldar i din kamin så länge du inte har anmält hans senaste utbyggnad till kommunen.
Men så är livet på Landet. Enklare, men svårare. Om hela Sverige ska leva är det dock viktigt att gränsen för ”Sverige” inte fortsätter att gå i storstadens utkant, där fiberutbyggnadsbidraget tog slut, men där kopparnätet redan har återanvänts. Där politikerna propsar på att den gamla hederliga postlådan vid tomtgränsen ska ersättas av en privatägd app, trots att nätet är lika glest som spindelnätet mellan den gamla eken och den mosstäcka hållplatsskylten. För Landet är inte bara den där trendiga gårdsbutiken eller eko-jordbruket med egen solkraft, det är också alla vi som bara bor här ute för att det är fantastiskt att höra göken (väster) klockan 5.18 en tisdagsmorgon i väntan på bussen!