Klockan ringde mitt i natten, eller egentligen väldigt tidigt på morgonen! Hon hade börjat ställa klockan på halv tre någon natt i veckan. Det hade inte alltid varit så. Från början hade hon gått ut sent på kvällen, men det hade blivit för riskabelt att göra det så tidigt. Flera gånger hade hon varit nära upptäckt. Folk hade börjat uppmärksamma vad som hände sent på kvällarna, så nu var hon tvungen att senarelägga sina äventyr. Det var därför hon börjat sätta klockan. Hon undvek också att välja en speciell dag, eller, ja natt. Istället var det slumpvis utvalda nätter hon steg upp, klädde på sig och gick ut. Ibland två nätter i veckan, ibland ingen. Allt för att det inte skulle gå att se ett mönster i hennes agerande.
Hon visste att hon numera inte var den enda som utförde dåden. Men hon var fortfarande den bästa, och den första. Originalet. De övriga var plagierande allierade, de visste bara inte själva om det. Hon planerade egentligen inte vad hon skulle göra, men hade ofta en idé när hon gick ut, resten var improvisation. Hon var noga med att inte göra samma installation varje gång, det var viktigt att varje tillfälle var ett original, en unik händelse. Hon såg sig inte som konstnär, inte egentligen. Men det hon gjorde var en form av konst. I alla fall i vissa betraktares ögon.
Första gången hade inte alls varit planerad, det hade varit en ren slump. Hon hade varit på väg hem från krogen en fredagskväll när hon plötsligt fått en idé. Hon hade varit ganska full, eller i alla fall inte helt nykter, full på krogen var hon för fattig för att bli, och hon visste att installationen den kvällen inte hade varit särskilt bra. Men det hade varit kul, och idén hade bitit sig fast i hennes huvud. Så hon hade gjort om det hela några kvällar senare. Hon hade smugit ner till en plats där hon visste att det fanns tillräckligt med material och så hade hon skrivit till verket. I över två timmar hade hon hållit på. Pysslat, arrangerat och flyttat, modifierat och vridit på varje del tills hon var nöjd med sitt verk. Det hade nog tagit slut den kvällen, om inte någon samma morgon hade förevigat hennes konstverk och lagt ut en bild på sociala medier. Där hade det spridit sig som en löpeld. Hon hade blivit överväldigad, och så hade hon smugit ut några kvällar senare och skapat ett nytt konstverk. Lockad, inte av det hägrande anonyma kändisskapet, men av vissheten av att hon haft en unik idé, gjort något som ingen annan kommit på.
Efter några veckor hade tidningarna, de lokala först, och sedan de stora tidningarna, uppmärksammat installationerna och börjat ställa frågan vem som låg bakom de udda verken. En tidnings kulturjournalister hade jämfört hennes verk med Banksy, i sin obeständighet. De sa något om samtiden, sa en annan. De tog ett fult och egoistiskt fenomen och gjorde vacker konst av det, sa en tredje. Efter varje nattlig utflykt trendade hennes verk.
Nu fanns det flera som kopierade henne, men det störde henne inte, även om hon blev lite sur när någon gick ut i pressen och ”erkände” att de var den nattliga installatören. Alla var heller inte så välvilligt inställda till konstformen. Sabotage, egenmäktigt förfarande och skadegörelse var andra ord som användes, särskilt av företagen som tillhandahöll materialet. Hon brydde sig knappast om det, de var parasiter som tjänade pengar på en rik och lat medelklass, vad brydde hon sig om vad de tyckte. Hon var en vuxen kvinna, materialet var för förvuxna tonåringar, som aldrig växt upp och tagit sin roll i samhället som vuxna. Som fortsatte att agera som barn trots höga löner och fina titlar. Hon hade sett dem komma och gå på jobbet, veklingar utan en tanke på någon annan. De gjorde henne alltid irriterad.
Trots allt var det sällan hon faktiskt förstörde sitt material. För det mesta kunde ägarna bara komma och hämta det när de ville. Då och då var hon tvungen att bryta något mitt itu för att kunna använda och passa in det, och ibland fick hon stympa någon bit, men det var ovanligt. Hon var inte den som förstörde saker. Hon var inte rik och kunde köpa nytt, hon var van att använda allt tills det verkligen var trasigt och laga och laga, tills det var omöjligt att laga mer. Hon hade haft tur när hon var ung och fått en lägenhet i stan, ett svartkontrakt som omvandlats till ett vitt när flera aktörer slogs samman och en hel kedja av hyresgäster visade sig vara obefintliga. Plötsligt hade hon stått först i kön. Hon hade tackat och tagit emot, och prisat sin lyckliga stjärna.
Lägenheten i stan var instrumental för hennes nattliga utflykter, det hade knappast funkat att kliva upp, ta tunnelbanan in till stan och sedan hinna hem igen i tid för det mördande tråkiga jobbet på förvaltningen, där hon jobbat i snart tjugo år. Dag in och dag ut, varje dag den andra lik.
När hon var ung hade hon velat förändra världen, hon hade demonstrerat, haft visioner och planer, hon hade till och med varit med i ett politiskt parti, men det hade snabbt gått över, att ha ett jobb, att överleva, hade blivit viktigare. Sedan hade åren gått, och nu var hon plötsligt medelålders, och uttråkad. Hennes nyligen påfunna konstnärsintresse hade varit en lisa för själen. Det var det som gjorde det värt att gå upp mitt i natten, värt att ta risken att åka fast för en timmes arrangerande, och några timmars tillfredsställelse, när andra beundrade hennes verk.
Hon tänkte, medan hon klädde på sig i mörkret, att det var ett under att fantasin inte tog slut för henne. Hon hade ändå hållit på ett tag nu, och materialet var begränsat i sin utformning, och hon hade bara tre färger att arbeta med, röd och två nyanser av grönt, ingen av dem särskilt trevlig för ögat. Det var lite som att göra konstverk av färgglada vinkelhakar, tänkte hon.
Hon kastade en blick genom fönstret, upp mot gatlyktan. Det regnade inatt. Det gjorde henne inget, det skulle vara färre personer ute då, färre som kunde se henne. Hon tog på sig regnjackan och gick ut i korridoren, låste dörren efter sig och gav sig ut i natten. Hon visste var hon skulle gå inatt. Odenplan, där fanns det alltid bra material. En nackdel med att göra det så sent på natten var att mycket av materialet var borta, det samlades in på kvällarna och ställdes ut på morgonen, men det var ofta möjligt att hitta tillräckligt ändå.
Det tog henne bara tio minuter att gå till Odenplan, och hon skred genast till verket. Det fanns ett gäng röda i närheten och hon bestämde sig för ett enkelt mönster. Hon tog ett antal av de röda och la ut dem på marken så att de bildade ett ord. LIME. Hon tog ett steg tillbaka och betraktade sitt verk. Det stod en grön i närheten, av märket Tier. Hon tog den och ställde den så att den bildade pricken över i:et. Hon var nöjd så. Enkelt, med en twist. Hon vände på klacken och gick hem för att sova ett par timmar till innan det var dags för kontoret.
Den dagen, under en kort paus i arbetet, såg hon bilder på sitt senaste verk i Expressen. ”Vem gör konst av elsparkcyklar?” var rubriken. Hon log och tänkte att hennes nya chef, som på senaste medarbetarsamtalet bett henne vara mer nytänkande, bara skulle veta hur kreativ hon kunde vara!