– Det blir 193 kronor. Är du medlem?
Han ryckte till, han hade vetat att hon snart skulle tilltala honom. På något sätt. Men han var ändå inte beredd när orden kom. Hennes röst lät vänlig, men han lät sig inte luras. Hon skulle snart rygga tillbaka, hon som alla andra.
Han sträckte fram en handskbeklädd hand, en sedel mellan två fingrar. En femhundring. Han betalade aldrig med kort. Aldrig. Han hade bara ett vanligt bankomatkort, och med det tog han ut i princip alla pengar han fick in varje månad. Allt på en gång, eller så mycket bankomaten tillät. Ibland fick han ta ut flera gånger i rad, ibland flera dagar i rad. Men aldrig att han skulle betala med kort i affären.
Någon hade en gång föreslagit att det kanske vore lättare om han betalade med kort. Han skulle slippa handskarna då. Slippa visa sina händer. Några av blickarna han fick skulle kanske försvinna. Men han var van. Van vid att alla tittade på honom. Glodde. Vände bort blicken i avsmak för det de såg. Skrattade. Pekade. Blängde på honom. De som inte tittade direkt på honom, försökte göra det i smyg. Han hade noterat även de blickarna.
Men aldrig att han skulle använda kort. Det var alltid sedlar och mynt som gällde för honom. Flickan i kassan tog hans sedel. Han visste att hon noterat honom nu, för hon ryckte till när hon tog över sedeln och samtidigt såg upp på hans ansikte. Det professionella leendet krackelerade. Hon såg snabbt bort och började fumla med växeln.
Han ville bara ut därifrån. Bort från hennes förvirrade och förskräckta blick. Bort från människorna bakom i kön. Han lyfte handen mot ansiktet och drog fram luvan på munkjackan ytterligare en bit. Det var meningslöst. Varken den eller de stora mörka solglasögonen, eller den stora palestinaschalen kunde hindra någon från att se vad som var fel med honom.
Han var blå. Inte som i rejält mörkhyad. Inte som i blåslagen. Inte som i ljus hy och ytligt belägna blodkärl.
Blå. Helt blå. Som i avatar. Som i smurf. Som i målade pikter i dåliga äventyrsfilmer. Med undantaget att han inte var målad. Han var naturligt blå. Han dolde så mycket som möjligt av sin hud. Sminkade ansiktet. Men det hjälpte inte. Alla såg att han var blå.
Flickan i kassan hade samlat sig och sträckte fram handen med växel mot honom. Hennes leende var tillbaka. Professionellt. Kallt. Falskt. Han visste att hon helst inte ville röra vid honom. Att hon, liksom alla andra, såg på honom och hoppades att han skulle försvinna därifrån. Utan att smitta dem. Utan att skada dem.
En liten pojke började säga något längre bak i kön. Hans mamma hyssjade honom snabbt. I övrigt var det tyst omkring honom. Som alltid. Ingen vågade prata med honom. Flickan i kassan pratade till honom, de få ord hon var tvungen att säga. Och de andra pratade om honom. Bakom hans rygg. Men ingen pratade någonsin med honom.
Han tog emot växeln med båda händerna. Hans handskar rörde aldrig hennes fingrar. Det var svårt att göra en sådan sak med en hand när man bar handskar. Svårt att få grepp om sedlar och små mynt när handskarna gjorde händerna okänsliga. Så han använde alltid två händer. Häll fram dem som om han tiggde. Skammen brände, men ingen såg honom rodna. Han såg ner i sina händer. De nya mynten såg fortfarande fel ut. En liten femkrona och en tvåkrona. Två sedlar, en tvåhundring och hundralapp. Han fumlade och tryckte ner dem i fickan. Ville inte uppehålla kön med att ta fram plånboken och stoppa ner pengarna på rätt ställe. Ville inte riskera att tappa dem och utstå skammen av att ingen ville hjälpa till att plocka upp dem. Han visste av erfarenhet att ingen böjde sig ner för att ta upp något han tappat. Inte ens om det gällde pengar.
Han kände deras blickar allt mer ihärdigt nu och han blev nervös av det. Det var varmt och schalen kliade. Solglasögonen skavde, och fastnade i luvan.
– Vill du kvitto?
Hennes röst, så mycket skarpare nu när hon lagt märke till hans abnorma uppenbarelse. Han skakade på huvudet, som han gjort vid frågan om medlemskap. Han talade sällan. Vad var poängen? Vad skulle han säga? Tal drog blickarna till sig. Det var bättre att vara tyst.
Han tog sällan kvitto. Om han inte fick det med växeln. Bad aldrig om det, tackade nej om han blev tillfrågad.
Han rörde sig ner mot bandet där hans få varor landat. Han drog en tygpåse ur fickan och försökte rafsa ner sina saker så fort som möjligt, men mjölkpaketet fastnade i tyget och han var nära panik innan paketet slutligen gav med sig och gled ner i botten av påsen, bara sekunder innan tyget hade gett upp. Mjölk, tomater, fryst pizza. Diskmedel och snabbkaffe. Råttgift.
Han vände kassan och kön och flickan ryggen och rörde sig mot dörren. Han kände den kollektiva lättnaden i luften. Ju längre bort han kom, desto mer ljud gjorde övriga i kön. Ett lågt mummel ersatte tystnaden som rått. Barnet började prata igen, mamman hyssjade inte längre sin son. Det här var den värsta biten, när han kunde höra dem prata om honom. Innan han hann utom hörhåll.
De automatiska dörrarna gled upp, och han gick ut genom dem. Han hörde flickan i kassan prata med nästa kund. Hon lät lättad, och han var säker på att hennes leende var mer avspänt nu. När han inte längre var i närheten. Det sista han hörde innan dörrarna gled igen bakom honom var hennes kvittrande röst:
– Det blir 349 kronor. Är du medlem?