Det första slaget gjorde inte så ont. Kraften i handen som slog avleddes av att hon samtidigt vred huvudet. Den knutna handen träffade mjukdelarna på kinden och gled av. Det andra slaget tog annorlunda. Rakt över ögonbrynet. Smärtan skar genom huvudet och hon tappade balansen och höll sig på fötter enbart på grund av väggen bakom henne. Bakhuvudet träffade väggen. Det small till och för ett ögonblick, ett kort ögonblick, svartnade allt. Det tredje slaget träffade munnen. Det var en ren träff. Hon kände hur huden sprack och blodet vällde fram, det rann ner över hakan och in i munnen. Hon hulkade av smaken och konsistensen, tjockare än vatten. Nästan gräddlik, men utan den mjuka smaken.
Slagen fortsatte att hagla över hennes huvud, men hon räknade dem inte längre. De landade ett efter ett, några hårda, andra lösa. Inte lösa för att kraften, eller viljan att slå, avtog, bara lösare för att de missade och gled av när hon vred sig och kröp ihop mer och mer. Snart fanns det inget centrum för smärtan, allt gjorde ont, inifrån och ut.
Hon skrek, första av chocken, sedan av smärtan. Hon kunde inte urskilja orsaken till skriken. Hennes första skrik var bara ljud, utan innehåll. Men allteftersom slagen fortsatte att komma kopplades hjärnan in och ord formades ur det råa lätet.
Sluta.
Slå mig inte.
Jag har inte gjort något.
Det är inte mitt fel.
Förlåt mig!
Men orden hade ingen inverkan, och hon tystnade. Uthärdade. Plötsligheten i anfallet paralyserade henne. Hon hade inte sett det komma och förstod inte orsaken. Vad hade hon gjort för fel?
Hon märke inte när han slutade slå, när han gick därifrån, lämnade henne ensam med smärtan. Hon hörde ytterdörren slå igen, nyckeln vridas om. Det var tyst, med undantag för hennes egna raspiga, hulkande andetag. Ytliga och darrande. Hon låg där en stund, hon visste inte hur länge, eller för den skull hur länge slagen hade regnat ner över henne. Hon visste bara att sekunderna tickade framåt i vanlig ordning utan hänsyn till att hennes värld just kollapsat.
Hon försökte resa sig men kunde inte, hela kroppen darrade. Så hon kröp. Långsamt och osäkert mot badrummet. Utsmetade blodspår följde hennes väg men hon såg dem inte, de var bakom henne och hennes enda mål just nu var att nå badrummet, utan at svimma, utan att förstöra mattan i hallen. Parkettens ekmönster kompletterades med röda inslag. Blodek. Men parketten gick att torka, bara hon undvek mattan.
Tröskeln in var svårast. Den var inte hög, inget hon tidigare lagt märke till, den var ju bara där för att hålla vattnet inne om en olycka skulle ske. Nu höll den fyra centimeter höga kanten istället henne ute. Att ta sig över den krävde en koordination som verkade vara henne övermäktig. Hon fick inte kroppsdelarna att svara på hjärnans order, det var som att de inte längre var sammankopplade. Hon fokuserade och försökte ge skarpare order men inget hände. Inget mer än att hon plötsligt kände hur huvudet värkte. Hon började må illa, men tvingade tillbaka känslan. Hon svalde och hulkade av blodet. Hela munnen verkade vara full av det. Det blandades med magens innehåll på väg upp. För ett ögonblick trodde hon att kampen var över, att hon skulle kräkas, men blodet på väg ner vann striden. Magen lugnade ner sig. Blodsmaken trumfade den sura smaken, munnen var full av metall.
Slutligen tog hon sig över tröskeln och landade utmattad på badrumsgolvet. Hon låg där en stund och försökte sluta skaka. Försökte samla ihop sig. Hon fick av sig blusen och pressade ner den i sopkorgen. Hon lyckades haka upp behån och var på väg att knöla ner även den i sopkorgen när hjärnan talade om för henne att behån var dyr. Hon tvekade ett ögonblick och la den sedan i tvättkorgen istället.
Hon hävde sig upp på knä, med händerna på toalettlocket. Hon drog ett par darriga andetag och när de kändes tillräckligt stadiga tog hon sig långsamt upp på fötter, den här gången med hjälp av handfatet. Händerna höll så krampaktigt om keramiken att de vitnade, och hon hoppades innerligt att handfatet var hårt fäst i väggen.
Hon såg sig i spegeln och förstod först inte vad hon såg. Hon visste inte var hon skulle börja. Vad var viktigast? Det krossade ögonbrynet, överläppen där jacket var så djupt att det liknade ett V och köttet innanför skinnet syntes. Näsan, som blödde och dunkade. Kinderna där svullnaden nu började synas, och huden spände. Håret var i oordning och fuktigt av svett och blod som runnit över ansiktet. Hon tog ett djupt andetag och vred på kallvattenkranen. Plågsamt böjde hon sig framåt och lät vattnet landa i de darrande händerna. Chocken när vattnet slutligen nådde hennes bultande ansikte var nästan lika stor som när det första slaget träffat. Smärtan var minst lika stor. Det ilade i huden som om alla dess nervändar var öppna för vattnet. Om och om igen lät hon händerna fyllas med iskallt vatten och förde dem till ansiktet. Vattnet som rann ner i avloppet var rosa och blod utspätt med vatten, vatten utspätt med blod, rann ner genom rören. Hon sköljde och sköljde men vattnet vägrade att ändra färg.
Hon gav upp och stängde av kranen. Hon sträckte sig efter lådan med plåster. Blodet som droppade ner i tvättstället nu var outspätt. Dropparna landade långsamt en och en på det vita porslinet. Tjockt. Mörkrött. Långsamt blandade de sig med vattendropparna i tvättstället och skapade mönster. Strimmor av rött liv som rann ner mot avloppet. Tårar blandade sig i leken. Stora, smärtsamma tårar.
Långsamt plåstrade hon om såren i ansiktet, ett efter ett. Det var svårt att få dem att sluta blöd helt, men hon lyckades ändå hjälpligt att stoppa blodflödet över ögat. Hon satte tungspetsen mot jacket i läppen och smärtan var obeskrivlig när tungan letade sig in i såret. Hon kallsvettades och trodde hon skulle svimma. Men hon gav sig inte, och med tungans hjälp och en bit papper fick hon slutligen ett plåster på plats som drog ihop sårändarna och reducerade blodflödet till en lätt rännil.
Allt hon ville var att sjunka ner i ett hörn och gråta, men hon visste att hon inte fick, det var så mycket kvar att göra. Hon tog itu med uppgifterna en och en, metodiskt men utan eftertanke. Mekaniskt. Hjärnan arbetade men var underligt distanserad från henne. Först tog hon sig till sovrummet och bytte kläder. Byxorna hon haft på sig la hon i tvättkorgen. Så städade hon badrummet. Torkade upp varenda blodspår hon kunde se. I tvättstället, på golvet, på toalettstolen, på spegeln. Arbetet blev allt svårare eftersom ansiktet fortsatte att svälla upp och det blev svårare och svårare att se klart. När badrummet slutligen var rent från blod var ögonen nästan helt igensvullna. Tårarna kunde inte längre tränga fram. Huvudet dunkade, och det blixtrade bakom de svullna ögonen.
Vardagsrummet kom därnäst. Först när hon var helt säker på att alla spår av det som skett var borta och alla möbler och prydnader stod på rätt ställe igen vågade hon krypa ner i sängen. På sin sida i dubbelsängen. Han hade ännu inte kommit tillbaka. Hon undrade om hon skulle våga sova, men hon var så trött att kroppen tog beslutet åt henne. Hon svimmade, snarare än somnade, kroppen krävde sin tribut för kvällen.
Hon hörde inte när nyckeln sattes i låset, och vaknade inte heller när han kysste hennes svullna ansikte. Han var inte kvar när hon slutligen vaknade, två timmar efter att hon borde ha varit på jobbet. Jobbet som var hennes första tanke. Inte smärtan, bara att hon ingen fick se henne som hon såg ut nu. Hon fick tag på telefonen och fumlade med den tills hon fick iväg ett SMS till chefen. Influensa. Det borde räcka som ursäkt. Det var torsdag och på måndag borde hon kunna visa sig utan att någon ställde frågor. Hon tog sig långsamt till badrummet. Lägenheten var tyst. Allt som hördes var hennes kvidande. Varje steg skakade om kroppen och fortplantade sig till huvudet. Hela kroppen värkte och ansiktet var en regnbåge av färger i badrumsspegeln. Blod hade runnit ut under plåstren och torkat i kakor runt såren. Såret i läppen hade börjat sluta sig och vätskade.
På köksbordet låg en lapp med ett enda ord på. Hon accepterade det. Varje gång.