För längesedan, när jorden fortfarande var ung och grön, vandrade många fantastiska varelser fritt omkring. Det var djur som vi fortfarande känner igen, och djur som sedan dess har försvunnit. Det var gröna krokodiler, och gäss med långa smäckra halsar, apor, och kameler med lustiga pucklar på ryggen. Det fanns också helt vanliga djur som katter och råttor och stora elefanter. Men det mest fantastiska djuret av alla var enhörningen.
Men bland de människor som Gud hade skapat såg han en del elaka personer och han bestämde sig för att låta dränka hela jorden med vatten. För de goda människorna och alla djuren lät han Noa bygga en jättestor båt, stor nog att husera alla världens djur. När Noa var klar med sin stora ark, började regnet falla snabbt. Noa lät alla djur gå ombord, medan han räknade in dem för sig själv för att inte glömma något djur.
Men enhörningarna, alltid både lekfulla och busiga, ville inte köa för att gå ombord på en ark när det fanns vattenpölar att leka i. De struntade i Noas kallelse och rusade istället omkring i det fallande regnet, överlyckliga över hur vattnet stänkte omkring dem. Noa märkte först när alla andra djur gått ombord att enhörningarna, Guds egna favoriter, saknades. Han spanade oroligt ut i regnet, men kunde inte se något som rörde sig. Han ropade på dem, men ljudet av hans röst dränktes i det smattrande regnet. Noa väntade så länge han kunde, men till slut var han tvungen att stänga arkens portar eftersom vattnet började strömma in i fartyget. Han grät eftersom enhörningarna inte var med på arken, de skulle därför inte längre vara en del av människornas värld.
Först när arken var stängd såg Noa enhörningarna som lekte en bit bort, och enhörningarna, som plaskade i vattnet som nu nådde dem till magen, märkte plötsligt att arken började driva bort från dem. Först blev de rädda, de hade missat båten som Gud beordrat dem att kliva på. Men en enhörning är aldrig rädd länge, och det var fortfarande roligt att plaska i vattnet och de simmade runt och lekte enhörningslekar med hjälp av sina små vingar. De flöt, och styrde sig framåt med vingarna, de sträckte på sina halsar och imiterade de stolta svanarna som brukade simma i dalens små dammar. De dök och stänkte vatten på varandra. Noa och hans familj såg från arkens däck enhörningarna försvinna i regnet, och det var det sista människorna såg av enhörningarna. Arken gled åt ett håll, enhörningarna följde det strömmande vattnet åt ett annat håll, till en annan värld.
Tiden gick, det slutade till slut att regna och så småningom sjönk vattnet undan igen. Noa och hans familj, och alla djuren klev av arken och började bygga upp ett samhälle igen. Men av enhörningarna såg de inte ett spår. Under många år berättade människorna berättelser för sina barn om det mest fantastiska djuret som Gud skapat, den vackra och oskyldiga enhörningen, med sitt långa horn i pannan och sina små vingar och sina blanka hovar. Men till slut försvann enhörningarna ur människornas minne.
Enhörningarna själva hade följt vattnets strömmar, ständigt i busiga lekar, och när vattnet sjönk undan och de åter satte hovarna på gräs, njöt de av att springa så snabbt de kunde över ängarna och genom skogarna, med flygande, silkeslena, manar och svansar. Snart glömde de bort Noa och arken och njöt av att vara ensamma i den dal som tidigare varit så fylld av andra djur. De behövde aldrig störas av mer uppfostrade djur eller av människor med sina regler. Enhörningarnas nya värld, skild som den nu var från den vanliga världen, var helt deras egen.
Men enhörningar är också nyfikna av naturen och ibland vill de se vad människornas och de andra djuren gör i sin värld. Framför allt vill de ibland känna en liten människohand som stryker dem längs med halsen, och höra ett barn som kiknar av skratt när de får rida på en galopperande enhörnings rygg, med händerna inlindade i manen. Därför kan det hända att en enhörning då och då tar sig över gränsen mellan världarna och söker upp ett barn som de tror behöver ett besök.
Den som tittar riktigt noga kan se spåren av enhörningarnas besök genom historien, men det är bara barn som kan se enhörningarna och därför har de förblivit ett mytomspunnet djur. Och det är precis så de busiga enhörningarna själva vill ha det.