Kronos shrugged

Det började som en skälvning på nedre däck, en klassisk och meningslös klyscha, men hur ska man annars beskriva det? Sällan börjar väl en katastrof med en jättekrasch. Det kommer alltid smygande, så att du inte vet när det normala övergår till någon form av paranormalitet. Men nu kom jag av mig, du måste tycka att jag har blivit helt galen!

Men, på allvar, när det började var det ingen som trodde att det skulle sluta så här. Är det en katastrof? Eller är det bara slutet på världen som vi känner den? Snart finns det ändå ingen kvar som kan avgöra. Eller som bryr sig.

Jag borde börja från början, men jag vet inte riktigt var början var någonstans. Ett rykte som fick fäste, kanske någonstans i januari. Eller om det var i slutet av året. Jag antar att det kan ha varit under hösten också, den där skakningen på nedre däck, den där vattendroppen som fick glaset att rinna över och dominobrickorna att börja falla. Den där vågen som sägs gå runt jorden, var börjar den egentligen, finns det en startpunkt eller är allt bara en konsekvens av något annat?

Ibland kan jag nästan se det framför mig, hur Guds hand gav den där första brickan en knuff och hur den föll på nästa bricka, och nästa. I evighet. Medan Gud såg på och slog vad om när vi skulle falla. När vi skulle sluta som Job.

Jobb, det var ju dit jag skulle komma. Vi brukade vara några hundra anställda på kontoret, fördelat över tre våningsplan i ett stort, fult, fyrkantigt hus. Klassisk kontorsbyggnad där de många små kontoret till stor del ersatts av öppna ytor. Landskap där många fler kunde trängas in på samma yta. En spegling av den tid vi levde i, och den tid som varit. Den som nu är slut.

Vi brukade vara några hundra, men för varje vecka som gått har några försvunnit. Inte många på en gång, men några varje vecka. Till en början i alla fall. Vart de tagit vägen? Ingen aning. Jag antar att de blivit sjuka, som alla andra. En del försökte isolera sig, eller rymma från världen, från tiden. En del var säkert rädda, och trodde att frånvaro kunde rädda dem.

Så, några per vecka, till en början, nu snarare några per dag. Jag vet inte hur många vi är nu. Först gick det ut besked om att vi skulle samla ihop oss på mindre och mindre yta, för att behålla någon form av gemenskap. Företagsanda. Men rädslan gjorde att alla höll sig på sin kant. Nu sitter vi utspridda på all tillgänglig yta. Hur många vi är kvar? Jag vet inte, men kanske ett femtiotal? Eller var det förra veckan? Eller veckan innan?

Vi ser inte mycket av varandra, vi håller oss till mail. Chat. Ibland får man svar. Ibland inte. Ibland stöter man på någon i köket, men oftast hör man bara stegen av någon. Någon som snabbt slinker runt hörnet när någon annan närmar sig. Jag vet att de andra gör så, för jag gör likadant.

Men för var dag som går blir vi färre, det är fakta. Folk försvinner, ingen kommer tillbaka. Vi som är kvar vet inte vad som händer med dem som försvinner. Kanske dör de, kanske blir de hämtade någonstans. Det ligger inga lik på gatan. Men de som försvinner kommer aldrig tillbaka. De är bara borta.

Så vi som är kvar knogar på. Även om det är meningslöst. Vem vet varför vi gör det vi gör? Om det spelar någon roll. Vi intalar oss att vi gör en insats för samhället. Vi upprätthåller moralen, företaget, samhället, civilisationen. Men i själva verket väntar vi bara på vår tur.

För vad spelar det för roll om vi svarar i de alltmer sällan ringande telefonerna, skickar fakturor som ingen kommer betala, skriver rapporter och upprätthåller system, vi få som är kvar i vår byggnad. Det finns byggnader över hela staden, landet, världen, som fungerar på samma sätt. Med färre och färre personer i dem för varje dag. Gatorna blir allt mer tomma och på tunnelbanan syns bara enstaka huvuden. Inlindade i halsdukar och masker. Händer i handskar för att undvika att ta på allmänna ytor.

Kaféerna är stängda, restaurangerna likaså. De affärer som inte säljer livsnödvändigheter har bommat igen, och då menar jag verkligen bommat igen. Med neddragna jalusier, igenspikade dörrar. Bakom de där stängda dörrarna finns lagren som ingen längre tittar åt. Som ingen kommer sälja och ingen kommer köpa. Ingen köper nya kläder längre. Ingen verkar ens bry sig om att stjäla, sparka in de där igenspikade fönstren och ta vad de vill ha. Inget verkar betyda något längre. Behovet har försvunnit, för ingen tittar längre på dig. Det finns inget mode längre, du tar vad du har hemma, det som är bekvämt. Skolgårdarna ekar tomma. Inga barn syns längre till. Vad hände med barnen? Vad hände med lärarna och tjejen som brukade fluffa mjölken till mitt kaffe på morgonen. Borta. Utan ett ord.

Affärerna som säljer mat finns kvar. Men det är nog inte helt rätt att kalla dem affärer längre. Du går in, tar det du vill ha och går igen. Min lilla ICA-butik har blivit ett öppet lager. Visst förekom det personal och priser och pengatransaktioner, men det var länge sedan nu. Nu samarbetar vi som är kvar, i en tyst och aldrig uttryckt överenskommelse. Ingen tar mer än det som behövs, vad ska vi med lager till om vi ändå snart är borta? Du kan inte ta med dig fem balar dasspapper när det är din tur. Vi lever dag för dag nu, avvaktar och äter bara det som behövs för att ta oss till nästa dag.

I sanning jobbar ingen längre. Vi väntar. Vi väntar på vår tur. Vår tur att försvinna. Utan att veta var vi tar vägen. Vi vet inte längre vad som händer utanför vårt lilla hörn av existensen. Det finns inga tidningar. De sociala medier som fortfarande finns är meningslösa, för vad är poängen med dem om ingen svarar. När inte ens trollkontona längre producerar nyheter finns ingen poäng kvar. Kommunikation som vi kände den existerar inte längre. Interaktionen är död. Du märker ju hur ovan jag är att kommunicera som en vettig människa! Vad gör du ens här, vem är du? Finns du?

Jag pratar kanske med mig själv, intalar mig att det finns en vettighet någonstans. Att andra människor existerar. Vi lever på autopilot, för de saker som brukade vara viktiga. Om de slutar betyda något, vilka är vi då? Vi som levt för arbetet, familjen, resultaten, drömmarna. Vem är du när det tar slut?

På tunnelbanans skyltar rullar budskap som inte varit sanna på flera veckor. Ingen har brytt sig om ändra, eller kanske finns ingen kvar på den avdelning som ansvarar för skyltningen. Det kommer ett tåg då och då, det finns ingen tidtabell. Man bara ställer sig och väntar och till sist kommer det ett tåg. Vad har du bråttom hem till egentligen?

Vi fortsätter bara, vi som är kvar, för vad annat kan vi göra? Vi vet att det är meningslöst, men vi är ju vanemänniskor. Och vad skulle vi göra annars? Springa vår väg, men var finns det respit från detta? Så vi tar hand om resterna av vår så kallade civilisation, vi ser den krympa för var dag. Jag antar att det är hoppet vi lever på, men ingen vill formulera det så, för vad är det vi hoppas på egentligen? En återgång till tiden som var? Den kommer aldrig tillbaka, det vet du. Ingen kommer minnas oss, för det finns ingen kvar som kan vittna. Långsamt ser vi det vi byggde upp under tusentals år försvinna, falla ihop. Inte med en smäll, eller ett brak, men med en snyftning, den där konstanta skälvningen på nedre däck, som är förändringen i sig.

Så går dagarna. En efter en. Och människorna jag kände försvinner. En efter en.

Jag antar att det blir min tur snart.