Justus flåsade. Varje steg kändes allt tyngre. Vem i helvete bosatte sig på sjunde våningen, tänkte han. Varje trappsteg frambar en ny svordom, en ny litania av förbannelser över det as som bosatt sig på sjunde våningen. En hiss fanns självklart i detta nio våningar höga punkthus i en förort, men det första Justus sett när han anlände för några minuter sedan var en stor skylt på hissens dörr. Hiss av stängd. Och därför var han nu på väg upp i det ljusa trapphuset. Han avskydde särskrivningar. De första svordomarna hade varit över det misshandlade språket på skylten, men det hade snabbt övergått i ett oresonligt hat mot de personer som valt att bosätta sig i ett höghus. Övergången hade infunnit sig någonstans mellan andra och tredje våningen, ungefär samtidigt som hans steg hade mattats av och takten sjunkit.
Justus tog de sista stegen upp på nästa plattform och tittade upp. På den ljusa väggen stod en stod en stor femma. Han svor igen och kände ett överväldigande förakt mot trapphusets ljusa waldorf-färger. Han mindes hur trapphusen sett ut när han började jobba på sjuttiotalet. Mörka, smala gångar, där ett fönster i ena änden av en lång korridor i bästa fall gav ett visst dagsljus över en femtedel av ytan. Mörka stänktapeter där det behövdes speciallampor för att skilja ur lera och blod från originalmönstret. Tunga ståldörrar som ofta gick i baklås. Hans vana att alltid ta hissen kom från dessa trapphus, där en skranglig hiss kändes tryggare än de mörka trapporna, där du aldrig visste vad du skulle möta bakom nästa branddörr.
Han hade blivit väckt av telefonen den här morgonen, en söndagsmorgon. Det var hans före detta chef som ringt. I ett svagt ögonblick hade han meddelat sin arbetsplats att de visst kunde ringa honom om det krisade, trots att han hade gått i pension. Det visade sig att det alltid krisade, särskilt på de udda dagarna när alla ville vara lediga. Som Fars dag. Idag.
Ett kort ögonblick hade han trott att det faktiskt var hans dotter som ringde, men en blick på displayen hade avslöjat att så inte var fallet. Det var visserligen mer realistiskt att samtalet skulle komma från chefen än från Tenny. Hon hade nog aldrig hört av sig på Fars dag. Ja, egentligen ingen annan dag heller, tänkte han. Tenny var knappast typen som kom ihåg sådant som inte rörde henne själv. Tenny hörde av sig när hon behövde något, men i princip aldrig annars.
Han hade tänkt säga nej till chefen idag. Han hade ju faktiskt annat att göra, så jävla ensam och uttråkad var han inte än att han gick med på vad som helst. Men chefen hade varit vältalig, och sagt att Justus verkligen ville se det här fallet. Det är något alldeles extra, jag lovar hade han sagt och Justus hade suckat och skrivit ner adressen. Att den förbannade hissen inte fungerade och att lägenheten där hans kollegor befann sig låg på sjunde våningen hade chefen däremot inte nämnt. Det hade han istället blivit upplyst om av några uniformerade poliser som spärrat hans väg när han kom fram. De hade inte varit den aktuella lägenheten men tydligen hade ryktet om att det var en spektakulär scen spritt sig ner till markplan, för de hade flinat när han legitimerade sig och pekat på trappan.
Två våningar kvar och Justus började höra skramlandet och rösterna från kollegorna där uppe . Det var tydligen rätt många som valt att ta sig upp fört trappan. Han hörde Anna-Lena, hans gamla kollega. Hennes hesa röst bar hela vägen ner till honom. Han kunde nästan känna doften av hennes cigaretter när han hörde henne. Han tog ett djupt andetag, och sedan ett till och fortsatte så raskt och behärskat han kunde uppför de sista trapporna. Han visste att han inte fick flåsa allt för mycket när han kom upp, gliringarna om hans kondis och om hans ålder skulle komma ändå men han kunde i alla fall få dem att hålla igen lite.
På den sjunde våningen var trapphuset målat i en mild grön nyans och en stor sjua tronade på väggen. Fem lägenhetsdörrar var placerade runt trappavsatsen. En av dem var öppen och det var blodspår utanför den. Inte mycket men hans tränade öga såg omedelbart de små utsmetade dropparna. Färgen skar sig med trapphusets milda toner och Justus tänkte att han nog faktiskt föredrog de gamla trapphusen med sina mörka ytor, där blod var en del av inredningen. Här såg det på något sätt fel ut. Men så går det när man försöker dölja verkligheten under en mjuk yta med dessa dagisfärger, konstaterade han bittert.
Han tog några snabba steg in genom den öppna dörren. En smal hall ledde in i köket och han hade bara kommit in genom halva hallen när han stannade. Chefen hade haft rätt. Han hade aldrig sett något sådan tidigare, och då hade han ändå sett en jävla massa elände under alla sina år som forensiker hos polisen. Han visste inte om han skulle skratta eller gråta, han försökte hålla ansiktet allvarligt men fann att ett brett leende trots allt letade sig fram i hans fårade ansikte. Det var inte ofta en brottsplats fick honom att le, men det här var så bisarrt att det inte gick att låta bli.
Där, direkt innanför hallen, stod ett köksbord i ljus fanér. På bordet låg en vit duk, med stora färgglada blommor broderade. En sådan där duk som ens mor alltid försökt pracka på honom. Han hade alltid tackat nej, och hon hade suckat varje gång hon var hemma hos honom, för att just en sådan duk saknades. Mitt på bordet stod en stor kristallvas, kanske trettio eller fyrtio centimeter hög, och kanske 15 centimeter bred i överkanten. Form som en glasstrut. Den var dekorerad med blomrankor som speglade sig i kristallen. Bohemia, tänkte Justus.
Det som gjorde installationen unik var dock varken duken eller vasen, utan det avhuggna huvud som tronade i vasen. Nertryckt så att läpparna var precis ovanför den facetterade kanten på vasen. Blod och annat gegg hade runnit ner och samlas i botten av vasen, så att det nu låg en flera centimeter tjock sörja i rödbrunt längst ner i struten, där en bred bottenplatta höll vasen upprätt. Huvudet i sig hade den där obehagliga blåaktiga tonen som lik brukar få, och ett öga var öppet.
Nå, Justus, vad tycker du om det här? Det var chefen som kom emot honom. Han väntade inte på svar utan räckte Justus ett par blå platshandskar och en skyddsrock. Justus leende försvann snabbt och han drog på sig utrustningen medan chefen fortsatte prata. Vi har en kropp och ett avhugget huvud, sa han, och jag vill veta om kniven där borta på diskbänken kan vara mordvapen! Övriga har i princip gjort sitt så du kan flytta huvudet om du vill, vi håller på att packa ihop kroppen! Alla vill hem tidigt och fira Fars dag, så det är lika bra vi rappar på!
Justus höjde lite sarkastiskt på ena ögonbrynet. Du håller väl inte på att få en stroke, Lärking, sa en hes röst bredvid honom. Lita på att Anna-Lena kunde förstöra stämningen, tänkte han. Hon höll en plastkartong i båda händerna. Så, ner med huvudet här så vi kan komma härifrån snart, fortsatte hon. Jag behöver en cigg, det finns ju inte ens en balkong här uppe som man kan blossa på.
Justus tog ett tag i huvudet, först försiktigt, med båda händerna vid huvudets tinningar. Han lyfte lätt, men inget hände. Han tog i lite hårdare, och kände att hela vasen lyfte från bordet. Men det var då själva faan, tänkte han. Anna-Lena såg roat på honom. Justus bytte grepp, och tog med en hand tag i håret på huvudet. Han drog. Ingenting rörde på sig. Han stack andra handens pekfinger mellan vasens kant och huvudet och jämkade lite. Ett ljudligt plopp hördes och huvudet for upp ur vasen, som vobblade ostadigt på bordet. Vätskan i botten kanade upp längs sidorna en bit innan vasen stannat i rörelsen. Han hade tagit i mer än han tänkt sig och när huvudet flög upp stänkte lite blod ut på duken. Ouups, slank det ur honom. Anna-Lena himlade med ögonen.
Justus tittade på huvudet han höll i handen, kastade en blick bort mot kniven på diskbänken. Den var blodig så det förslog, men det var en brödkniv, modell IKEA. Han hade en likadan hemma, med blått skaft. Den kunde inte vara helt lätt att faktiskt ha ihjäl någon med, det aset han hade hemma gick ju knappt att skära en Skogaholmslimpa med. Han vände blicken mot huvudet och såg att det chefen kallat avhugget, egentligen mer var avskuret, eller avhackat. Kanterna var ojämna och hackiga. Herregud, tänkte han, det är det brödkniven använts till…
Han la huvudet i lådan som Anna-Lena otåligt höll fram och drog av sig handskarna. De var kladdiga. Anna-Lena tittade ner på huvudet där det låg i lådan. Brödkniven va, Lärking, sa hon. Han nickade. Jahaja, det gick ju snabbt. Då kan vi alla kila hem nu och lämna resten till juniorerna, fortsatte hon. Kul och se dig igen Lärking, nu tänker jag gå ner och ta en rök. Vi ses. Hon nickade mot chefen och Justus och trängde sig sedan snabbt förbi de två poliser som just börjat bära ner resten av kroppen. Justus följde henne, med en suck över att behöva ta sig ner för alla de jävla trapporna igen. Han kastade hoppfullt en blick mot hissen, där satt en lapp. Hiss av stängd. Kommer repareras Vecka 44. Han svor, först över språket, och sedan över det faktum att det var vecka 47 som började imorgon.