Justus stirrade på de rödbruna fläckarna i tvättstället på toaletten i flickornas omklädningsrum. De var utspridda över hela handfatet, lite utsmetade här och var, som om någon haft kladdiga fingrar och petat överallt i tvättstället. Det var fläckar på golvet också, och på väggen bakom tvättstället. Justus rynkade näsan. Det luktade piss och mögel inne på den minimala toaletten. Han undrade hur ofta någon faktiskt städade där inne. Med tanke på lukten och de tjocka lagren med fuktigt damm i hörnen kunde det inte vara särskilt ofta. Antagligen fanns någon upphandling som sa att det skulle städas på golvet en gång i veckan, tänkte han. Som om en gång i veckan dög på en offentlig toalett. Men för ungar var det tydligen nog. Inte konstigt att ungarna knep. Fast just här luktade det som att ungarna inte knep alls, utan pissade var som helst. På väg till toaletten hade han gått igenom duschrummet, där en laminerad lapp uppmanade eleverna att inte kissa i duschen. Den satt uppenbarligen där på förekommen anledning. Justus återvände till att granska de odefinierade fläckarna i tvättstället, men distraherades av en rörelse på golvet. Han vred försiktigt huvudet och tittade ner i hörnet vid dörrkarmen. Han rös ofrivilligt.
Där nere sprintade den största silverfisk Justus någonsin sett över golvet, på väg mot säkerheten i ett hörn. När han tittade på den stannade den mitt i dörrhålet och försökte ta sig in bakom tröskeln. Justus undrade om den såg honom eller bara reagerade på rörelserna och vibrationerna.
Helvete, svor Justus, när han tyckte att djuret vände sig mot honom. Han tog ett steg bakåt. Knävecket slog i toastolen, och han vevade med armarna i luften för att hålla balansen. Han ville inte för allt guld i världen sätta sig på den toaletten. Han hade sett fräschare pissoarer på stan än den här. Renare brottsplatser där någon fått huvudet avskjutet, faktiskt.
Han lyckades hålla sig upprätt, men inte utan att greppa tag i handfatet. Hans grepp fick handfatet att röra sig ett par centimeter. Han svor igen. Satt inte prylarna ens fast i väggen på det här jävla fuskbygget?! Han puffade till tvättstället igen och det åkte tillbaka in mot väggen.
Justus andades djupt och återgick till att glo på de rödbruna fläckarna. Greppet om tvättstället hade tyvärr inneburit att en del av det brunröda nu satt på hans hand. Han rös och luktade på de kladdiga fingrarna. Han sniffade på avstånd, beredd på den skarpa lukten av blod eller den kväljande lukten av allt annat det kunde vara. Han kände bara en svagt krämig kemikaliedoft. Han rynkade pannan och luktade lite närmare. Kände med fingrarna på substansen. Han svor och drog på kranen. Sköljde händerna, först med varmt vatten, sedan med tvål. Han drog i pappersautomaten, och svor ytterligare en ed när fyra meter tjockt papper rasade ner på det skitiga golvet. Så mycket för det kommunala miljötänket. Han blängde och drog en gång till i pappret, och ytterligare någon meter dråsade ner.
Han tittade mot dörröppningen och såg att silverfisken inte längre blockerade den. Han hoppades att den hittat ett gömställe som inte var någonstans i hans kläder. Fortfarande muttrande svordomar klev han ut från toaletten, och gick genom det fuktiga duschrummet. När han kom in i flickornas omklädningsrum fick hans eder sällskap av en än mer högljudd person. Anna-Lena stod med huvudet halvvägs ner i en stor tvättsäck och svor. En rad med kläder låg strödda runt omkring henne. Hon tittade upp när Justus klev in i rummet.
– Fy faan, vilket vidrigt jobb, hälsade hon honom. Vad gör du här? Har du inte gått i pension?
– Chefen ringde in mig i morse. Död snubbe i en gymnastikhall, sa han. Jag trodde han ville ha min hjälp med snubben, men istället bad han mig undersöka det jävligaste utrymme jag någonsin sett. Har du varit inne på dasset?
– Vad glad att du inte fick mitt jobb, jag måste gå igenom alla kvarglömda kläder, chefen tror att någon kan ha slängt ett mordvapen i högen.
– Fy faan, vilket vidrigt jobb, svarade Justus, och Anna-Lena blängde på honom.
– Nå, vad hittade du inne på toaletten?
Justus tittade på sina fingrar, de bar fortfarande spår av substansen från tvättstället. Anna-Lena rynkade äcklad näsan.
-Fingerfärg. Tydligen ligger bildsalen i närheten. Själv? Någon framgång?
Anna-Lenas rynkade näsa, speglade hans egna känslor perfekt. Han hade hellre sett att fingrarna var nerkladdade med blod, nu var han besudlad utan att ha fått ut något av det.
-Skitiga, mögliga flicktrosor, that´s it. Hade chefen satt dig på det här hade du fått peddo-stämpel.
Justus nickade. Han hade inget emot att överlåta rivandet i klädhögen till Anna-Lena. Han såg sig omkring i omklädningsrummet. Det var trångt, med bänkar i furu i mitten och längs väggarna. Slitet golv, målade väggar. Uppfordrande lappar på väggen. Antagligen uppsatta av någon sadistisk gympalärare, tänkte han. ”att byta om ska inte ta mer än sex minuter” stod det på en lapp. Justus stirrade ett par sekunder på den och undrade hur det fungerade i verkligheten. Faan, det tog honom längre än så att ta sig upp ur sängen varje morgon. Oavsett om han väcktes av chefens telefonsamtal eller av väckarklockan. Sedan han gick i pension hade chefen väckt honom för jobb allt för många gånger. Som idag. Offret hade varit borta när han väl kom till platsen. Han antog att skolan ville ha bort liket innan ungarna kom.
Han hade inte varit i en gymnastiksal sedan hans dotter slutade skolan. Och det var ju ett antal år sedan. Även när Tenny gick i skolan hade han undvikit så många gympahallssamlingar som möjligt. Otaliga gånger hade han skyllt på jobb för att slippa gymnastikuppvisningar, luciatåg, dansavslutningar och till och med skolavslutningar. Den typen av grejer hade han överlåtit åt sin ex-fru. Tanken på att hans Tenny hade bytt om i ett omklädningsrum som det här fick honom att rysa, rummet var verkligen vidrigt. Från stämningen till lukten och de äckliga fläckarna, till möglet. Inte konstigt att alla satte sina ungar i friskola, även om det knappast hade hjälpt Tenny. Inte ens galopperande betygsinflation hade kunnat få Tenny att bli mer än söt, tänkte han. Han suckade, och undrade varför ett omklädningsrum i en sliten småskola fick honom att tänka på sin dotter.
Anna-Lena muttrade vidare, hon hade kommit till botten av tvättsäcken. Inget vapen. Hon tog ett steg åt sidan och granskade en brun fläck på golvet. Justus höjde ett frågande ögonbryn. Anna-Lena skakade på huvudet.
– Insekt, sa hon och stampade på den.
– Sort?
– Ser jag ut som någon jävla insektsvetare, för många ben, fjäll.
– Jag är klar här, jag behöver frisk luft, fortsatte hon. Ska du ha en cigg?
Han nickade. Han var också klar här. De gick ut tillsammans, en cigg och sedan skulle han hem till soffan. Fast innan dess behövde han en dusch. En jävligt lång en. Kanske med klorin, tänkte han. Allt för att få bort fingerfärgen.