Forensikern Justus Lärking vaknade med ett ryck av väckarklockan. Huvudet dunkade, baksmällan var inte nådig mot honom idag. Justus knöt näven och bankade på klockans snooze-knapp. Med en suck drog han kudden över huvudet, det kunde inte vara morgon än, det var inte möjligt. Han hade ju just somnat, efter att ha vinglat in genom dörren till den tysta lägenheten efter pubarnas stängningstid. Det kunde bra varit någon timme sedan.
Klockan fortsatte ringa. Han sträckte ut en arm och famlade mot sängbordet. Till slut fick han tag i klockradion och med ett häftigt ryck slet han ut sladden ur väggurtaget. En sista ansträngning, det kändes verkligen som om han skulle få en hjärnblödning om inte tjutet slutade snart, och radion for genom rummet. Vem faan hade valt den ringsignalen, vad hade hänt med det vanliga fågelkvittret som brukade väcka honom? Klockradion kraschade mot golvet med en tillfredsställande smäll. Justus suckade och kröp ner med huvudet under kudden igen.
Ljudet fortsatte. Långsamt, långsamt insåg Justus att det inte var klockradion som lät, det var mobiltelefonen. Han kved och famlade under sängen efter telefonen, vem i helvete ringde den här tiden på morgonen? Något av hans ex? Hans dotter? Herregud, inte hans dotter igen! Vad hade hon nu gjort!? Han fick tag i telefonen och tvingade sig att öppna ett öga för att se vem som ringde. Det skar genom huvudet och han stönade och undrade om han var tvungen att spy. Skulle han hinna till badrummet i så fall. Ett långsamt djupt andetag. Han stirrade på telefonen och efter några sekunder slutade siffrorna röra sig. Det var chefens nummer. Han svarade:
– This better be important!
– Lärking, du måste hit omedelbart, det är en krissituation!
Det lät inte som att chefen drev med honom. Justus svalde ner illamåendet igen och svarade grötigt:
– Vad har hänt?
– Vi har en död alligator vid namn Stefan här, du måste komma hit nu!
Och då förstod Justus äntligen. Chefen drev med honom, även om hans röst lät allvarlig. Det hela var bara en förlängning av föregående kvälls party, en vuxen busringning. Han borde ha vetat att kollegorna tänkte driva med honom. Han var bara en vecka från pensionen och gårdagens pubrunda hade varit hans avskedspresent. Men tydligen hade kollegorna tänkt ut ytterligare något åt honom. Han mådde för illa för att spela med. Han la på.
Det ringde igen. Justus svarade, det var trots allt chefen, i ytterligare en lång vecka.
– Lägg inte på igen, vi har inte tid med det. Jag menar allvar, jag har en död alligator här och du måste komma hit!
– Du skämtar med mig.
– Inte alls, jag har baksmälla och är inte på humör för att skämta. Bara kom hit.
Chefen gav honom en adress och la på. Justsus blinkade, och försökte få båda ögonen att fokusera på samma punkt. Det var svårt. Han satte sig långsamt upp och tog sig ännu långsammare till badrummet. Ett ögonblick stirrade han på toaletten och funderade på om han skulle kräkas, det kanske var lika bra att få det gjort? Nej, han ångrade sig halvvägs ner på knä framför skålen. Han behövde bara pissa. Och borta tänderna. Och kanske ta en dusch. Han önskade att han fortfarande hade rökt, inget fick bort baksmälla som en cigarett. Men han hade gett upp när det blev förbjudet överallt. Han vägrade stå i någon rökruta som ett djur i en bur. Han tog en Treo istället. Femton minuter senare var han på väg ut ur lägenheten. Kvar på golvet i sovrummet låg klockradion, med sina fyra digitala streck sorgset blinkande.
—
Justus parkerade utanför huset chefen hade angett. Klockan på bilstereon sa att det inte var så tidigt på morgonen som hans huvud sa honom att det var. Rusningen hade inte riktigt kommit igång än, men det var långt ifrån gryning. Han såg en Pressbyrån på andra sidan gatan och smet över dit innan han gick in, han måste ha en kaffe. Ljudet från kaffeautomaten fick honom att ta en macka också, allt för att inte börja må illa igen. Han betalade, drog av plasten på mackan och högg in. Det var gårdagens macka, till dagens pris. Han brydde sig inte. Vad som helst som lugnade magen och förberedde den för det svarta kaffet.
Med kaffet i handen gick han över gatan och in genom dörren. Chefen väntade och han såg inte riktigt kry ut han heller. Han pekade på en filt på golvet. Det låg något under den. Justus ställde kaffemuggen på ett bord, utan att bry sig om en missnöjd grymtning från en av kollegorna som såg det, och böjde sig ner. Han lyfte på ett hörn av filten. Det tog några sekunder innan hjärnan registrerade vad ögonen såg. Chefen hade inte lurat honom. På golvet låg en död alligator. Han kunde bara komma på en sak att säga:
– Hur vet du att han heter Stefan?
– Dog-tag, svarade chefen. Han har ett halsband som det står Stefan på.
Justus stirrade, först på chefen och sedan på alligatorn. Chefen hade rätt, den döda besten hade en kedja om halsen. Han nickade:
– Så vad vill du att jag ska göra?
– Ditt jobb, Lärking! Ta reda på hur han dog och varför! Några spår måste det väl finnas!
– Jag kan säga hur på en gång, det sitter ju en jävla kniv i ryggen på honom. Är du säker på att han är död förresten?
– Han är död, sa chefen och sparkade till alligatorn med foten. Ok, jag är med dig på kniven men mer, jag behöver mer!
Justus släppte ner filten över djuret och lyfte upp sitt kaffe igen. Han hade slabbat lite inne på Pressbyrån och muggen hade nu lämnat en snuskig brun ring på bordet. Justus fumlade i fickan och la en smutsig servett över fläcken. Han hoppades att ingen av kollegorna sett etikettsbrottet. Mackan hade grundat magen lite och han mådde inte illa längre. Han såg att flera av hans kollegor, de som varit med dagen innan också såg lite gråa ut i ansiktet. Han tog en klunk av kaffet och lyfte muggen i en tyst hälsning mot Gunvor, som letade efter gud vet vad på andra sidan rummet. Hon såg honom och kom över till hans sida av rummet.
– God morgon Lärking, hur mår huvudet idag?
– För jävligt, själv?
– Som om jag druckit en hel flaska gin, svarade hon. Justus tänkte att det var exakt vad hon hade gjort kvällen innan men höll tyst, han gillade Gunvor och hon hade inte långt till pensionen hon heller. Gunvor luktade rök, hon hade vägrat sluta röka, och hade ofta en cigg bakom ena örat, och alltid en tändare i fickan.
Gunvor pekade på alligatorn och så spetsigt:
– Om du är snäll kanske du kan få kroppen sen, du kan göra en väska till Tenny. Det skulle hon nog gilla.
Justus grymtade, han visste att Gunvor skämtade men faktum var att Tenny nog skulle tycka att det var en bra idé. Han kunde bara hoppas att hon aldrig fick nys om att det ens funnits en liten möjlighet. En alligatorväska till Tenny. Herregud.
Tenny var hans dotter. Nu i tjugoårsåldern och mer än någonsin passade hon in på sitt namn. Justus undrade ofta om namn kunde vara självförverkligande. Han önskade, inte för första gången, att hans dotter haft ett annat namn. Då kanske samtalen från henne hade rört vilken utbildning hon skulle välja eller vem hon skulle skaffa villa och Volvo med, och inte att hon fått kicken från ännu ett jobb för att hon flörtat med fel person eller att hon ville ha pengar för att gå en utbildning i pole-dancing. Men det var för sent nu, det hade varit för sent i många år. Tenny var en förkortning av Tennessee Honey. Tennessee Honey Lärking. Han förbannande det ögonblick han gått med på namnet. Faktiskt förbannade han även det ögonblick han mött Tennys mamma. Namnet hade varit hennes idé. Han hade inte haft en aning om att det var en spritsort. Tydligen hade inte Skatteverket heller haft en aning om det, för de hade inte haft några invändningar alls. Jävla skattmasen, ett enda vettigt jobb hade de, tänkte Justus, och inte ens det klarade de! Det var få av hans kollegor som visste om hans dotters hela namn, han hade själv aldrig sagt något annat än Tenny, och ingen av kollegorna hade sagt något, men då och då tyckte någon det var roligt att ställa en flaska med den fruktade etiketten på hans skrivbord. Bara en vecka kvar innan han slapp dessa jävla flaskor.
Tenny skulle verkligen älska en väska gjord av den där döda besten under filten. Justus suckade och blängde på Gunvor. Hon la en hand på hans axel och klappade den lätt.
– Andas Lärking, andas, chefen skulle aldrig låta dig skinna ett bevis! Se nu till att hjälpa till att lösa det här så vi får gå hem. Du är inte den enda med baksmälla här inne!
Justus gjorde som hon sa, han andades, och svepte resten av kaffet innan han tog itu med jobbet. Det var en vecka kvar till pensionen och det låg en död alligator på golvet!