Det ringde på dörren, klockan var strax efter tio en söndagsmorgon. Bostadens innehavare var fortfarande i morgonrock, pipan var tänd och hängde i mungipan. Det skarpa ljudet från dörrklockan, ett ljud som skar genom märg och ben och antagligen väckte hela huset, störde mannen i morgonrocken. Han hade suttit i djupa tankar över sitt kommande litterära alster. Nu skakade han till, aningen chockad i sina tankar. En rökpuff från pipan sköt upp i luften, ett resultat av den skarpa inandning som följde av ljudet från dörren.
Mannen reste sig upp och gick mot dörren, muttrande och svärande över vem som än kunde tänkas störa honom vid denna tid på dagen. Han öppnade försiktigt dörren, fullt beredd att smälla igen den om det verkade vara en bettlare av något slag utanför. Från pipan steg dock snart små förvånade puffar av rök, för det han såg utanför dörren var knappast vad han väntat sig.
Där stod en liten man, knappt en tvärhand hög, klädd i livré i purpur och guld. På huvudet satt en hög hatt av sammet. Det var en liten härold! När dörren öppnades harklade sig den lilla mannen, bugade sig djupt, och började rulla ut en skrifttrulle, som han hållit i ena handen. Han höll upp dokumentet framför sig med båda händerna, en i överkant och en i nederkant, och började läsa med hög och klar röst.
Hennes Nåd, Moder till Drakar och Väktare av Enhörningar, tackar storligen för Eder inbjudan till en litterär aftonsoaré, första tisdagen i nästkommande månad.
Hennes Nåd önskar härmed meddela sitt deltagande i sagda soaré, där hon ämnar infinna sig, utan entourage, på angiven tid, för att i sällskap med likasinnade inmundiga fint skuren Solanum tuberosum och höja ett bubblande glas i Eder ära.
För varje paragraf han läste justerade den lille mannen skriftrullen i över- och nederkant, så att han hela tiden hade en lika stor del av dokumentet uppe.
Vidare önskar Hennes Nåd framföra sin glädje över utvalda kulturella utövares förståelse för Eder litterära storhet i de välförtjänta utfästelser som hittills gjorts i ämnet för kommande salong.
Den lille härolden harklade sig åter innan han fortsatte med den sista delen av meddelandet.
Det är mycket glädjande att även denna komponent i Edert Opus Magni uppmärksammas av de normalt så klandersjuka individer som besitter makt på landets tabloider.
Hennes Nåd hoppas också att hon ges äran att få se ett personligt karaktäristikum i de exemplar av Eder nya volym som Hennes Nåd ämnar ackvirera under tidigare nämnda soaré.
Härolden tystnade, rullade ihop skriftrullen, och överlämnade den med ytterligare en djup bugning till mannen i dörren. Han hade under hela uppläsningen stått blickstilla och stirrat på härolden. Pipan hade slocknat, och gav nu bara ifrån sig en smal sorglig strimma av svart rök. Nu ryckte han till och tog emot rullen som härolden gav honom. Han sänkte blicken till rullen, och reflekterade frånvarande att den var gjort av pergament, inte av papper, och att den bar hans namn i guldskrift. Han tittade upp igen och blinkade till, härolden var borta. Hade han drömt? Han lyfte försiktigt skriftrullen till munnen och bet i den. Den smakade inte gott, men den var definitivt på riktigt.
Well, tänkte han medan han stängde dörren. Det är bäst att jag skriver upp en till på listan över de som kommer på min releasefest!