Längst ner, mellan två av trädet Yggdrasils väldiga rötter och liksom bakom trädet, bor Surbubblorna. Surbubblorna är en egen gruppering av varelser, egentligen inte släkt med någon av de andra i trädet eller i de nio världarna. De skapades, lite av en slump, av det material som fanns till hands när allt annat var färdigt. Lite som en pyttipanna där alla rester måste användas upp. Så det är inte så konstigt att de blev som de blev, med runda ansikten, liten kropp och med en ständigt nerdragen överläpp, över en ständigt missnöjd underläpp. De tillbringar sina dagar guppandes upp och ner i sin mörka göl. Solen når sällan ner så långt mellan trädets grenar och bristen på ljus gör förstås inte någon Surbubbla gladare. De får sällan uppmärksamhet i sagorna, och förekommer inte alls hos Snorre och de andra stora berättarna. Men att de bor där nere i skuggan av Yggdrasils mäktiga grenar det framgår tydligt av följande, helt sanningsenliga, incident.
Det var midvinter och dagen före gudinnan Frejas årliga bal. Den som varje år hölls i hennes salar i Asgård. Till den var alla bjudna, alla invånarna i och kring världsträdet. Utom Surbubblorna. Faktum var att Surbubblorna aldrig varit inbjudna och inte ens visste om att balen existerade. Ingen hade någonsin berättat för dem om en av asa-årets stora händelser i festkalendern.
Därför var det med en viss bävan som Yggdrasils egen skvallerbytta, gnagaren Ratatos, nu snirklade sig ner hela vägen till Surbubblornas tillhåll. Han hade varje år i uppgift att ranta runt hela trädet och meddela var och en att de var bjudna på festen, och alla tidigare år hade han gjort just det, men vänt om uppför trädet innan han nådde Surbubblornas brungyttjiga göl på trädets baksida. Den här dagen valde han dock att göra en avstickare hela vägen ner. Han hade inga problem att hitta, han hade varit där rätt ofta, för att springa med festinbjudan var inte Ratatos enda uppgift. Han var tvärtom ständigt upptagen med att ränna upp och ner för trädet med olika budskap mellan invånarna, höga som låga. Och inte helt sällan hade han meddelanden till eller från Surbubblornas rike.
Det var inte bara bud han bar, Ratatos var också bärare av skvaller. Utan hans hjälp hade ingen vetat hur det egentligen såg ut på Lokes familjemiddagar eller att Tor hade en klänning i sin garderob. På senare tid hade det dock varit dåligt med riktigt bra skvaller och Ratatos var uttråkad. Så han valde att göra en avstickare till Surbubblorna när han ändå var i trädets nedre del, för att se om han kunde skapa en reaktion genom att berätta om festen, en reaktion som han sedan kunde sprida i trädet. Har man inga nyheter får man skapa dem, tänkte han. Han smet snabbt och vant längs en av rötterna, hoppade skickligt över det bruna vattnet och landade framför Storbubblan själv, som guppade omkring i gyttjan med en ovanligt vresig min.
Storbubblan blev, även om han skickligt dolde det, riktigt glad över att se Ratatos komma skuttande. Det var inte många som besökte Surbubblorna, och få som kom med information. Och Ratatos rynkade aldrig på näsan åt den aningen mustiga doften från gölen eller himlade med ögonen över bubblornas gnällande och brist på leenden.
Ratatos bubblade på, Storbubblan lyssnade till hälften, men så kom gnagaren till saken. Till morgondagens kväll vankades det som vanligt bal hos Freja. Alla skulle dit, men tyvärr hade han ingen inbjudan till Surbubblorna. I år heller. Storbubblan lystrade, han var van att inte bli bjuden till fester (vem vill sitta bredvid en Surbubbla?) men att ALLA andra var bjudna och att ingen ens brytt sig om att meddela Bubblorna att festen gick av stapeln varje år, var bara för mycket att ta in, även för en negativt lagt Storbubbla.
Ratatos fortsatte prata om hur roliga och fantastiska Frejas fester brukade var och hur alla verkligen släppte loss och roade sig varje midvinter, i väntan på den effekt han var säker på att få från Surbubblorna. Ett illvrål av besvikelse och en ännu surare min än vanligt skulle säkert som att Oden hade ett öga, komma. Så han pratade på, även om det inte fanns så mycket mer att säga.
Han märkte inte att Storbubblan reagerade på ett annat sätt. En stor tår trängde sig fram i hans vänstra öga, och strax därefter i hans högra. De rann glittrande i det dunkla ljuset nerför Storbubblans kinder. Hans lilla underläpp började darra. Ratatos märkte inget förrän Storbubblan sjönk ner till halsen i gölen och de klara tårarna träffade gölens gyttja och bildade små insjöar innan de långsamt blandades ut och försvann i det bruna vattnet. Först då insåg han att det inte skulle komma något illvrål den här dagen och att Storbubblan, och alla småbubblor, var genuint sårade av att vara de enda som inte fick en inbjudan till Frejas bal.
Ratatos ansåg det bäst att lämna Surbubblornas göl, han hade fått sin reaktion och därmed sitt skvaller, och han skuttade tillbaka uppför trädet. Och på varje ställe han kom till berättade han hur Bubblorna hade reagerat på nyheten om att de i alla år varit exkluderade från årets höjdpunkt. Alla visste förstås att de inte varit bjudna, och alla hade förståelse för att Freja valt att hoppa över dem i bjudningslistan, trots allt ville ingen tillbringa en fest med en Surbubbla till bordet. Men nyheten spred sig snabbt genom trädet, och alla kände sig aningen illa till mods. Det är en sak att strunta i någon och intala sig att det är för det bästa, och en annan sak att veta att den exkluderade är medveten om sin ställning. Och alla skämdes lite när Storbubblans tårar kom på tal.
Allra mest illa till mods kände sig Freja, när nyheten nådde henne. Hon var en värdinna av rang och Storbubblans tårar fick det att bränna till innanför henens egna perfekta ögonlock. Hon skämdes över att ha uteslutit Surbubblorna. Och samma kväll meddelande hon de andra gudarna att hon just skickat Ratatos nerför trädet med en ursäkt och en inbjudan till alla Surbubblorna i gölen. Oden höjde sitt ögonbryn i falsett, Tor stönade och till och med den milde Balder satte mjödet i fel strupe, och fick hosta så att han var röd i ansiktet för att få luft igen. Tor hjälpte honom genom att dunka en kraftig näve i ryggen på honom. Alla protesterade de mot Frejas utökade inbjudan men Freja stod på sig. Tor muttrade något om att detta skulle förstöra festen för alla, men Freja vägrade vika sig.
Så kom kvällen för festen, alla varelser i trädet strömmade uppför stammen till Frejas sal. Sist att anlända, och lite osäkra på sig själva, var Surbubblorna. De kände allas blickar på sig och Storbubblan fick hålla tillbaka ett illvrål som han kände komma uppför ryggraden, när de gick längre in i salen och alla instinktivt drog sig undan. Freja märkte hur sorlet dämpades och gick sina minst välkomna gäster till mötes.
Så började musiken spela och Surbubblorna blev som förbytta, Freja som just hade fört Storbubblan själv till en hedersplats på hennes vänstra sida, kunde inte tro sina ögon, och det kunde inte de andra gästerna heller. När Tor hoppade upp och började dansa var det en liten Surbubbla som slog på trumman, och en annan som tog Idun på en svängom, varje valkyria hade en Surbubbla som partner och aldrig hade de dansat så mycket! Storbubblan själv hickade snart ikapp med Höder och tillsammans svepte de den ingefärsdricka som Balder kom med. Skade skrek av skratt åt en historia som en liten Bubbla berättade och Brage skuggboxades med en annan, mellanstor, Bubbla. Ytterligare en Bubbla söp Loke under bordet så han låg där och lekte och lulla. Så lånade Storbubblan Heimdals horn och brummade en ton som aldrig tidigare hörts i Valhall.
Aldrig hade Frejas bal varit så lyckad, det var de alla överens om när Surbubblorna, anförda av Storbubblan, vinglade hemåt på småtimmarna. Det var en midvinterrit som därefter upprepades varje år. För aldrig mer uteblev Frejas inbjudan till asabal för Surbubblorna, men om detta håller sagorna tyst, för ingen vill väl erkänna att de missbedömt någon så som invånarna i alla de nio rikena missbedömt Surbubblorna vid Yggdrasils rot!