På vägen hem från jobbet tog jag ett snabbt beslut och slank in hos den lokala frisören. Det är en av de där frisörsalongerna som är mer ett hål i väggen än en salong, en sådan där som man hittar i storstädernas utkanter och i vissa mindre städer. Oftast driven av invandrare och där man kanske inte får det senaste modet i frisyrväg men där man heller inte blir av med hela lönen för att man behöver ta av topparna. Där Ygeman anser att man medverkar i brottslighet om man så mycket som tittar in i skyltfönstret, men där hela bygden har råd att hålla sig hyggligt snygga i håret.
Billigt och enkelt, snabbt och effektivt. En toppning tar tio minuter, inklusive föning, och en unge blir av med rufset på några minuter, och lämnar stället med en klubba och några färgglada ränder i håret.
Så jag gled in, satte mig i stolen, förklarade vad jag ville och frisören skred till verket. Och omedelbart insåg jag vad jag saknat under de tre första månaderna av pandemipanik och restriktioner. En omedelbar uppenbarelse, inramad av skrålande svensk radiomusik.
Den mänskliga beröringen.
I detta fall ackompanjerad av Orup som svor vid sin faders grav och Magnus Uggla som var kung för en dag.
Jag är osocial, tycker inte om att röra andra, håller gärna distans till min näste, på tunnelbanan, i affären, så ofta jag kan. Myndighetens tvåmetersregel har aldrig känts främmande för mig. Och ändå har jag saknat känslan av en annan människa som rör vid mig, känslan av att stöta emot någon, känslan i min hud av en annan, okänd, människans hud mot min. Bara händer som rör mitt hår, drar i mig, korrigerar mitt huvud. Tar i mig. En annans värme som påverkar mig. En mänsklig närhet som ingen digital tjänst i världen kan ersätta.
Det är över på några minuter, innan Björn Skifs tagit sig igenom Michelangelo, men känns som en dröm, en massage. Inte för kroppen, men för själen. För en sliten själ som under våren förnekats den taktila gemenskapen som mänskligheten utgör. De uteblivna handslagen vid nya bekantskaper, kramarna mellan vänner och släktingar, trängseln på pendeln, de ofrivilliga krockarna där strömmen av människor från pendeltåget och tunnelbanan möts. Handen som möter handen när pengar hanteras i kassan, när varor lämnas över och när dokument skjuts över ett bord. Tilliten, värmen, närheten mellan två levande enheter.
Som en ny, vitaliserad, och levande människa sveper jag frisörskynket åt sidan och reser mig upp. På golvet ligger högar av hårtussar, mina, andras, blandade. På ett ställe som det här förekommer inga handskar, förkläden eller masker hos innehavaren. Inga skyddsåtgärder för att skydda kunder eller personal från smitta. Här råder pre-pandemi. Här råder den normala levande verkligheten.
I kassan kastas jag åter till den nya världen, den där det kulturella kapitalet som gör oss till människor glömts bort, raderats och förnekats. I kassan har kontanterna tagits bort och en ny kortmaskin installerats. Kanske finns det till och med ett kassaregister där bakom någonstans. Skatteverket är inte längre persona non grata, hålet i väggen har blivit legitimt. Som vanligt är dock kvitto ett tillval när transaktionen är klar. Jag vill inte göda brottsligheten, så jag väljer kvittot. Jag får ta det från skrivaren själv, frisören vill inte riskera att bli smittad.