Hon hade aldrig känt sig så vacker som den här kvällen. Hon hade aldrig känt sig så lycklig som just nu. Allt slit och allt hemlighållande skulle nu betala sig. Klänningen som hon sytt på i smyg och i det fladdrande lilla ljuset från ett ensamt talgljus, var äntligen klar, med bara några minuter till godo. Den satt perfekt på henne, och hon visste att den framhävde just det som borde framhävas och dolde det som behövde döljas. Aldrig tidigare hade hon känt sig så perfekt, så utan skavanker och fel som just nu. Håret var nytvättat, flätat och uppsatt. En svart strutsfjäder, stulen från en dammvippa, krönte den konstfulla uppsättningen.
Hon visste att hon gjort underverk med de små resurser hon haft tillgång till. En klänning av sin styvmors och sina styvsystrars avlagda och urväxta kläder, noggrant omsydda. En modell som var tidlös, en stor kjol och ett snävt överliv. Sidenband som gjorde den levande och personlig. Hon ägde inga smycken, alla hennes fars smycken hade gått till styvsystrarna när han dog. Hon hade aldrig sett dem använda dem, de hade andra, dyrare smycken nu. Men hon behövde inga ädla stenar eller metaller. Ett sidenband om halsen matchade klänningen och bristen på smycken förhöjde hennes egen skönhet. Ett annat sidenband utgjorde hennes enkla mask, enklare än alla andras. Lockande enkel.
Hon visste att hon aldrig hade varit så vacker som just nu, när hon stod högst upp på trappan, en hand lätt mot räcket och ryggen rak. Rakare än den varit sedan hennes far dog. Idag skulle hon fånga sitt öde. Nedanför henne i slottets stora balsal skulle hon finna sin prins och hennes olycka skulle vara slut. Hon hade bara en chans och den var nu. Hon skulle ta den.
Hennes namn, påhittat för kvällen, hade ropats ut och alla såg nu på henne. Hon hade ansträngt sig för att komma sist till balen så att alla skulle lägga märke till henne när hon genomförde sitt mästerverk, den ensamma vandringen nerför trappan. Och nu stod hon här med allas blickar på sig. Det hade blivit tyst i salen när namnet ropades upp, men nu hade tystnaden övergått till ett lågt viskande som rörde sig nästan som en vind genom salen. De upprepade i låg, lite frågande, ton det namn hon bett härolden ropa ut; Cinderella.
Namnet väckte minnen hos de äldre i salen och bävan hos de yngre. Hon hade valt det med omsorg, väl medveten om reaktionen det skulle skapa. Det var dags, ett andetag in och så började hon sin nedstigning. Ett steg i taget. Varje trappsteg var ett äventyr, särskilt för den som aldrig tidigare gått i skor av glas. De bedrägligt enkla skorna med hög klack och öppen häl glittrade lockande till för varje steg hon tog. På reaktionerna hos de uniformsklädda männen i salen nedanför kunde hon läsa effekten skorna hade. Hon skulle lyckas, det såg hon på dem.
Hon var snart nere, ryggen var fortfarande rak och hennes lilla leende var orubbat. Hela kroppen var varm, hon kunde känna segern, över styvmodern, över systrarna, över ödet. Hon var så nära nu. Tio trappsteg kvar. Hon skulle inte sakna en kavaljer när hon kom ner, det visst hon säkert. Frågan var vem hon borde välja av alla de händer som snart skulle räckas mot henne. För ett ögonblick förlorade hon koncentrationen, och vinglade till en aning när hon skiftade tyngd på fötterna för snabbt.
Klacken gick av, hon kunde känna hur glasskon krackelerade under tyngden när hon satte höger fot på nästa trappsteg. Skon sprack och en sky av splitter rann nerför trappans sista steg, som en ström av glaspärlor. Det var omöjligt att hålla balansen, hela hennes tyngd hade varit på den foten. Hon sträckte ut en arm framför sig, men ingen av männen var tillräckligt nära för att nå henne. Hon tippade över framåt, neråt. I en ström av sidentyg följde hon resterna av glasskon nerför de sista trappstegen. Det fanns inget att hålla tag i, inget som kunde bromsa fallet. Inget utom balsalens golv. Den hand som nyligen legat fjäderlätt på trappans räcke krossades vid kontakten med golvet. Fingrarna liknande mest en fågels klo när de bröts i mindre bitar och nerver, senor och ligament slets sönder. Splittret från den trasiga skon rev upp hennes armar och trängde genom huden. Långa revor av blod syntes på de vita underarmarna och smetades ut på golvet när hon desperat famlade efter något som kunde dämpa fallet. Rubinröda glasbitar rullade ut över balsalen. En axel vreds ur led när det sista trappsteget rusade mot henne snabbare än golvet. Det enda ljud som hördes, hennes plötsliga skrik av smärta, avbröts abrupt när hennes vackra huvud tog mark före kroppen. Blodet från en krossad skalle spred sig långsamt, trögflytande och mörkrött, över det blanka marmorgolvet. Masken som dolt hennes identitet hade glidit på sned, så bara ett öga syntes. Sidentyget i klänningen, sist att landa och för en enda sekund det enda som rörde sig i salen, veckade sig mjukt runt den förvridna kroppen på golvet.
På tionde trappsteget stod en glassko kvar.