Honey, hon föredrog det namnet även om det inte var hela hennes namn, höll kuvertet i handen. Hon ville inte öppna det. Det var ingen idé. Resultatet skulle vara katastrofalt.
Hon suckade och gick bort mot hissen. Klackarna var höga, kjolen kort och blusen tight. Hennes pappa skulle anse att klackarna var för höga, kjolen för kort och blusen för tight. Honey var säker på sina klackar, att gå korrekt i höga klackar hade hon lärt sig tidigt. Hon hade övat hemma framför spegeln, fram och tillbaka, fram och tillbaka, redan när hon gick i högstadiet. Nu när hon var närmare trettio än tjugo, satt gången perfekt.
Det var kanske det enda som var perfekt hos Honey. Hon var medioker, men hon var smart nog att förstå det. Numera. Länge hade hon drömt om framgång och lyx, rika män och kändisfester. Hon hade verkligen försökt ta sig dit men det hade varit svårare än hon trott. Nog hade hon dejtat rika män, stiliga män som bjudit henne på dyra restauranger och lyxiga resor. Som kört ett extra varv i stan i en nercabbad bil, med henne bredvid. Som visat upp henne för polarnas värderande blickar.
Hon hade varit flickvän, älskarinna och en kort period till och med förlovad. Men det hade alltid tagit slut och Honey hade varit ensam igen. Aldrig tillräcklig för en man att hålla fast vid. Hon hade oftast hittat någon ny, snabbt, men hon visste att hon arbetade sig ner i hierarkin, till de mindre rika, mindre inflytelserika. Hon hade många vänner, gick gärna ut och festade, hängde gärna på innekrogarna och hade inga problem att få gratis drinkar i baren. Men det började bli tjatigt, år in och år ut, utan annat resultat än att åren gick, utan att den rätte dök upp. Hon skulle snart vara för gammal för familj och barn, för gammal för en framtid.
Hon hade drömt om en egen karriär också, först som modell, sedan som designer. Men hon hade varken varit tillräckligt lång för att tillmötesgå agenturernas krav, eller tillräckligt vacker för att få chansen. Hon såg bra ut, vacker till och med, men det räckte inte. Hon hade gått på auditions, men aldrig fått napp på ett enda jobb, hon saknade det där lilla extra, det udda, det unika. Folk såg henne, men de vände sig inte om efter henne.
Så hon sökte vanliga jobb, jobb som lät glamourösa, jobb där hon kunde få kontakter. Hon hade varit receptionist, jobbat på hotell, och på mässor, men något genombrott hade aldrig kommit. Hon var sällan arbetslös, hon var till och med eftertraktad, men ingen kom till henne och bad henne lösa större problem!
Hon hade alltid varit pappas flicka, men än mammas. Mamma var en golddigger, det var vad pappa kallat henne så länge Honey kunde minnas, och nu, i vuxen ålder, kunde Honey inte göra annat än att hålla med.
Föräldrarnas äktenskap hade fallit i småbitar redan när Honey gick på dagis. Hon hade bott hos mamma, men skeppats iväg till pappa så fort mamma behövde en ledig stund. Hos pappa hade det varit annorlunda. Pappa var någon form av utredare hos polisen, Honey hade aldrig riktigt förstått vad han gjorde, och frågor hade inte uppmuntrats. När hon blev äldre hade pappa hintat om vad han såg och gjorde på jobbet, men Honey hade aldrig varit tillräckligt smart för att pussla ihop bilden.
Pussel var för övrigt det pappa hade använt för att försöka stärka hennes intellekt, när han insåg att Honey inte var någon kunskapstörstande bokmal. Pussel och knep & knåp. Hon hade aldrig förstått sig på pussel, men för hans skull hade hon kämpat på. Hon hade inte förstått logiken eller strategierna i pusselbyggandet. Det var inte så att hon inte kunde bygga ihop bitarna men hon hade letat efter blå bitar när pappa letade efter en tydligt definierad bit med en blå kant.
Hon var pappas flicka, hon hade alltid sett upp till honom, men hon visste att han skämdes över henne. Att han undvek att prata om henne, och med henne. En gång hade hon gått till honom på jobbet. Som barn hade hon inte fått besöka honom där, det var ingen plats för barn, hade han sagt. Men den här gången hade hon varit vuxen, myndig. När hon kom in på hans kontor stod en flaska amerikansk whisky på hans skrivbord, med en notislapp på. På notisen stod två ord skrivna, ”Botten upp!”. En enkel skiss av en framåtböjd kvinna med baken upp var ritad under. Hon kände igen whiskysorten, den bar hennes namn, Tennessee Honey.
Hon förstod inte skämtet en insåg att pappas kollegor drev med honom, och skämtet gällde henne. Hon hade aldrig gått tillbaka till hans kontor efter det. Hon visste inte om pappa fått reda på att hon varit där. Han hade aldrig nämnt det och hon hade aldrig frågat.
Hon visste att pappa var besviken, att han velat ha en annan dotter, en smartare dotter. Det var inte bara hennes namn, som helt varit mammas idé. Det var också hur hon klädde sig, och hur hon såg ut; hennes läppar var för plutiga, hennes ögonfransar för långa och hennes hår för blont. Hennes intressen var för ytliga. Hennes drömmar för billiga.
Hon såg på sig själv i hissens spegel och kunde höra honom muttra om dokusåpa-kändis-look.
Hon hade aldrig varit med i en dokusåpa. Hon hade försökt men inte lyckats där heller. Tre gånger hade hon sökt till Paradise hotel, två till Bachelor. Två gånger hade hon fått komma på audition, men ingen gång hade hon lyckats ta sig igenom nålsögat, inte ens för att bli först utröstad. ”Tillför inget till gruppen” och ”inte tillräckligt unik” var feedbacken hon fått. Hon hade gråtit varje gång hon inte fått till det, men bara en gång hade hon sagt något till pappa. Han hade stirrat på henne med avsmak, även om han försökt maskera det med ett bistert leende. Han var inte besviken över att hon inte lyckats, utan för att hon ansökt. Hon visste att hon inte skulle sagt något, men önskan om att pappa en gång skulle vara stolt över henne gnagde henne ständigt.
När hon var liten hade hon drömt om att bli som pappa, men hon hade tidigt förstått att hon inte var smart nog. Det var inte det att hon var korkad, hennes skolresultat och senare betyg, var helt ok. Hon var den typiska medelmåttan, en rak trea. Hon klarade sig, men inte mer. För bra för att få extra hjälp, för dålig för att kunna göra något av sina kunskaper. För bra för komvux, för dåliga för att komma någonstans på.
Så hon la de akademiska drömmarna på hyllan, och förberedde sig på att istället använda sina övriga tillgångar för att ta sig fram i världen. Det var inte förrän nu, när hon inte längre var lika ung och fräsch, som hon förstod att de tillgångarna aldrig varit tillräckliga för att ta henne dit hon velat komma.
Hon var inte fattig, inte olycklig, inte egentligen. Men hon hade velat ha mer. Hon hade velat att pappa inte skämdes för henne. Hon mindes hur hon alltid hoppats att han skulle komma på hennes avslutningar och uppvisningar när hon gick i skolan. Men det var sällan han dykt upp. Oftast skyllde han på jobbet, men Honey visste att det inte alltid varit så. Han hade inte velat stå där i en gymnastiksal eller aula och erkänna att hon var hans dotter. Hon hade sett honom grina illa när fröken ropade upp hennes namn. Hon mindes en gång när hon kämpat i veckor med att lära sig en lång vers utantill inför en avslutning. Pappa hade lovat komma, och hon skulle äntligen få visa hur duktig hon var. Hon hade varit så nervös att hon skakade, till slut hade hon blivit fysiskt illamående och fått springa ut och kräkas. Likblek och matt hade hon sedan stoiskt reciterat sig genom hela sin vers, utan ett enda fel. Mamma hade kramat henne efteråt, och berättat för alla som ville höra på hur talangfull hennes dotter var. Pappa hade inte varit där. Hon hade gråtit den kvällen.
Han hade däremot kommit den gången hon hade gymnastikuppvisning, när hon var elva. Hon hade gjort en handvolt på plint, men missat plinten och landat platt på rygg på mattan bakom. Hon hade gråtit den kvällen också.
Fortfarande hoppades hon på att pappa en gång skulle vara stolt över henne, att världen skulle se henne, att framtiden skulle innehålla något mer. Det var det som lett henne till ett drastiskt steg. Det var därför hon nu höll kuvertet i handen. Högskoleprovet. Hon hade aldrig gjort det tidigare, men hade fått hyggliga resultat när hon provade några frågor hon hittat i ett magasin. Så hon hade gått dit, nervös men bestämd, det var dags för förändring och det här var första steget i hennes nya liv.
Det hade varit ett misstag. Dagen hade varit hemsk, värre än allt hon varit med om tidigare.
Och nu stod hon där i hissen med resultatet i sin hand. Tårarna brände bakom de långa ögonfransarna.
Hissen plingade till och dörrarna gled upp. Hon gick så raskt kjolen tillät med smällande klackar, till lägenhetsdörren. Hon låste upp och hängde av sig jackan och axelväskan i hallen, och sparkade av sig skorna.
Hon tog med sig brevet in i det lilla köket. Där tittade hon på det en lång stund. Hon såg sitt namn och sin adress. Såg den officiella loggan på kuvertet. Längs kinderna rann nu tårarna, de grävde ut kanaler i pudret, och droppade ner på golvet. Andetagen darrade lite, men i övrigt rann de salta floderna i tysthet.
Så rev hon långsamt brevet i småbitar, utan att öppna det. Hon öppnade skåpet under diskbänken och slängde pappersbitarna i soporna.
Hon skulle aldrig bli något annat än det hon var.